Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Theresa May borde lära av fotbollslandslaget

England tog fotbollsvärlden med storm under VM i Ryssland. Men Storbritanniens premiärminister Theresa May har knappast skaffat sig några nya vänner under brexitförhandlingarna.

Britterna har genomfört brexitförhandlingarna på samma sätt som England brukade spela fotboll: Med överdrivet självförtroende och usel bollkänsla.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

BRYSSEL/LONDON. Under sommarens fotbolls-VM överraskade England världen med en ny attityd. Tidigare brukade de betrakta VM-pokalen som så gott som bärgad redan före öppningsmatchen. Men i år var kaxigheten som bortblåst. Det engelska landslaget präglades i stället av ödmjukhet, lagkänsla och ett nytt kontinentalt spelsystem. Till slut nådde England semifinal, det bästa resultatet i ett herr-VM på 28 år.

Samma inställning har inte kännetecknat Storbritanniens agerande under brexit-förhandlingarna. Det blev tydligt när jag i Bryssel och London i veckan lyssnade till politiker, diplomater och forskare. Den brittiska regeringen har - med sin självsäkerhet och sin usla bollkänsla - snarare påmint om tidigare upplagor av fotbollslandslaget, som det som blev överkört av tyskarna i VM 2010. 

Theresa May och brexit

Brexitomröstningen gav inga egentliga svar om hur Storbritanniens framtida relation med EU skulle se ut. Men trots det jämna valresultatet valde den nya premiärministern Theresa May att driva på för en hård brexit. Det skulle inte bli tal om någon tullunion, ingen inre marknad, inga ytterligare betalningar till EU och ingen mer makt åt europeiska domstolar.

Theresa May fick skrattarna på sin sida när hon tog några självironiska danssteg till Abbas Dancing Queen på Tories partikongress. Men det döljer inte hennes svåra läge i brexitförhandlingarna. Foto: ANDREW PARSONS / I-IMAGES / POLARIS POLARIS IMAGES

På kort sikt stärkte det hennes aktier i det egna partiet. Men det innebar samtidigt att May inledde landets kanske viktigaste förhandling sedan andra världskriget med att stänga en massa dörrar.

Det är den viktigaste förklaringen till att förhandlingsläget i dag är så låst. Det går inte att uppfylla alla brittiska önskemål eftersom landet samtidigt vill ha en viss tillgång till den inre marknaden och hålla den irländska gränsen öppen.

Att Theresa May utlyste nyval 2017, förlorade sin majoritet och därför måste hålla parlamentarikerna från nordirländska DUP på gott humör har minskat hennes handlingsutrymme ytterligare. När premiärministern till sist började inse behovet av en mjukare brexit var hon redan bakbunden av sina tidigare löften.

Storbritannien lämnar EU i mars

Knäckfrågan i förhandlingarna är hur man ska kunna undvika en tydlig gräns mellan Nordirland och EU-medlemmen Irland. Om tillräckliga framsteg inte har gjorts senast i mitten av nästa vecka kan det bli svårt att hinna sluta ett avtal i tid innan det är dags för Storbritannien att lämna EU i slutet av mars.

I det tysta har såväl brittiska som europeiska myndigheter därför börjat utarbeta nödplaner för att hantera en situation där läkemedel kan ta slut, flyglinjer tvingas upphöra och livsmedel börja ruttna i de långa lastbilsköer som väntas.

Sådana katastrofscenarier gör dock att många tror att Storbritannien och EU ändå kommer att sluta någon form av avtal. "No deal" skulle bli allt för kostsamt. Theresa May lär behöva bryta åtminstone några av sina löften.

Men sättet det sker på riskerar att öka polariseringen i Förenade kungariket. I väster oroar man sig för freden i Nordirland, i norr har skottarna börjat mullra igen. Samtidigt har Theresa May lyckats med konststycket göra såväl “leavers” som “remainers” besvikna. Det enda alla tycks vara eniga om är hur uselt förhandlingarna har skötts.

Det missnöjet öppnar för vänsterpopulisten Jeremy Corbyn. Trots låga popularitetssiffror, radikala vänsterförslag  och allvarliga anklagelser om antisemitism skuggar nu hans Labour regeringspartiet Tories i opinionsmätningarna. Matchen är med andra ord lika jämn som den är dålig. Oavsett utfallet av brexit lär vi få se mer politisk dramatik i Storbritannien.

På ytan ser det lugnare ut för EU. När britterna röstade för att lämna unionen trodde många att fler länder snart skulle följa efter. Men stödet för EU har tvärtom ökat på de flesta håll och i förhandlingarna med Storbritannien har de kvarvarande medlemsländerna visat upp en förbluffande enighet.

I fotbolls-VM i Ryssland gjorde England sitt bästa resultat på 28 år efter att ha slagit Sverige i kvartsfinalen. Foto: IMAGO/COLORSPORT/IBL / IMAGO/COLORSPORT/IBL IMAGO SPORTFOTODIENST GMBH

Den sämjan lär dock inte bestå när EU på allvar måste börja ta itu med Polens och Ungerns attacker på rättsväsendet. Att hantera medlemmar som öppet bryter mot reglerna – men som samtidigt inte har några planer på att lämna klubben – kan visa sig bli en betydligt knivigare uppgift än att ratta britternas utträde. 

Ökat stöd för EU

På samma gång fortsätter stödet för EU-kritiska populister runtom i unionen att öka. Efter brexit har många populister anpassat sitt budskap och talar mindre om EU-utträde och mer om unionens brister. Det tvingar Europavänliga politiker till en delikat balansgång. De måste på samma gång klara att kritisera det som är fel med unionen och lyfta fram det som är bra. Det brittiska exemplet visar hur illa det kan gå när politiker bara skäller på "Bryssel" inför hemmaopinionen.

Populisternas framgångar har lett till att Frankrikes president Emmanuel Macrons planer på ett mer federalt Europa redan har börjat tappa fart. Ironiskt nog betyder det att Storbritannien ser ut att lämna EU samtidigt som man är på väg att vinna striden om EU:s framtid.

I grunden är brexit förstås en stor tragedi även för EU. Storbritanniens utträde kommer att innebära att unionens inflytande i världen minskar och ekonomin att kommer ta stryk - inte minst i Sverige. Till det kommer sådant som är mer svårt att räkna på, som att en massa människor tvingas ägna åratal åt brexit snarare än åt att förbättra EU.

Vid internationella förhandlingar – till skillnad från i fotboll – kan båda lagen förlora.

 

Läs också:

Låt inte Jimmie och Jonas ta oss ur EU