Patrik Kronqvist
Just nu stävar "Women's boat to Gaza" över Medelhavet med vänsterpartisterna Malin Björk och Jeanette Escanilla ombord. Som namnet antyder består besättningen av kvinnor och syftet är att visa solidaritet med kvinnorna i Gaza.
Det är välbehövligt. Under Hamas islamistiska styre har Gaza blivit en stilstudie av en kvinnokamp som går baklänges. Från ett 1970-tal där kvinnor i Gaza kämpade för större frihet och gick i baddräkt på stranden, till 2016 där hedersvåldet ökar och kvinnor tvingas bära slöja på universitet.
När Björk och Escanilla presenterade projektet i Göteborgs-Posten nämnde de dock inte med ett enda ord hur islamisterna i rask takt stärker sin makt över kvinnors liv.
I stället väljer vänsterpartisterna att lyfta fram att det är kvinnorna i Gaza som står för mjuka sysslor som att laga mat och passa barn. Som om livspusslet vore deras största problem.
"Det är inte värdigt politiker som vill ge sken av att de bryr sig om utsatta människor", skrev ledarskribenten Bawar Ismail, som först uppmärksammade debattartikeln, i Gefle Dagblad.
Det är lätt att hålla med. Men vill man vara generös mot V måste man ändå medge att partiet är konsekvent.
"Det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige", sa dåvarande V-ledaren Gudrun Schyman 2002 i ett tal som snabbt blev klassiskt.
Schymans formulering är en väldigt träffande beskrivning – av Vänsterpartiets inställning till kvinnoförtryck. För det är samma ideologiska skygglappar, samma relativiseringar som upprepas när det gäller såväl Hamas Gaza som situationen i svenska utanförskapsområden.
På Gaza är det Israel som är den uttalade fienden. Då finns ingen plats för nyanseringar om islamisternas hårda förtryck. På samma sätt spelar V ned larmen om hedersförtyck och moralpoliser i utanförskapsområdena. Kvinnoförtrycket är generellt och lösningen är mer av fördelningspolitik, heter det. Vänsterkvinnor som ger en annan bild svartmålas och stängs av.
Länge var jag uppriktigt förvånad över den inställningen. Allt var så obegripligt. Varför väljer ledningen för det parti som först av alla valde att kalla sig feministiskt att motarbeta dem som kämpar mot hedersförtrycket? Hur kan ett parti med marxistiska rötter ha en feministisk talesperson som varnar för "extrema ateister"? Och varför relativiserar just V jämställdhetsproblemen i förorterna? Det är ju ett parti med genuint intresse för miljonprogramsområdena, som lokalreporter träffade jag ofta på engagerade vänsterpartister när jag gjorde reportage i Rinkeby och Tensta.
Av socialdemokraten Nalin Pekgul fick jag dock för några år sedan en förklaring till varför Vänsterpartiet så ofta hamnar på samma sida som islamister:
"En del av vänstern har ett sådant hat mot USA och Israel – och det har de här fundamentalistgängen också. Och det gör att vänstern tvingas försvara att de här kvinnorna inte är lika mycket värda. Då försöker de att säga: det här är deras kultur".
En gemensam fiende är alltså viktigare än gemensamma värderingar. Därför kan Vänsterpartiet jubla över att man är med och inrättar en ny jämställdhetsmyndighet samtidigt som två företrädare sitter på en könsseparatistisk båt med destination Gaza utan att yppa ett kritiskt ord om det hårdföra islamiststyret där.
Om kartan inte stämmer med verkligheten är det kartan som gäller.
Läs också:
Iskallt kvinnosvek av Vänsterpartiet
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.