Patrik Kronqvist

Sverige kan inte låta Kina köpa upp medier

Kina har en långsiktig strategi att köpa upp utländska medier. På bilden talar Kinas president Xi Jinpin under invigningen av folkkongressen 5 mars.
Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I Sverige är det fritt fram för Kina att köpa tidningskoncerner och för Saudiarabien att sponsra skolor. Vill vi verkligen det?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Kinesiska företag har rätt att köpa upp tidningar och tv-stationer i EU på samma villkor som inhemska företag. I Kina krävs däremot specialtillstånd för att ens få sända europeiska tv-program på kvällstid. Det slås fast i det investeringsavtal som EU slöt med Kina i december i fjol, rapporterar Politico

EU-kommissionen menar att avtalet egentligen inte innebär någon förändring mot dagens situation. Men det är just det som är problemet.

Kina har en långsiktig strategi att öka sitt kulturella inflytande utomlands. De senaste tio åren har Kina investerat omkring 30 miljarder kronor i europeiska medieföretag. I Sverige har bland annat biografkedjan Filmstaden och IDG-koncernen, med titlar som Computer Sweden, fått kinesiska ägare.

Satsningarna har i vissa fall påverkat rapporteringen. Efter att ett kinesiskt bolag 2015 köpte in sig i ett tjeckiskt företag som äger tv-kanaler och tidskrifter blev bevakningen av Kina genast mer positiv. Politicos rubrik om den nya uppgörelsen säger därför egentligen allt: ”EU-avtalet cementerar Kinas försprång i mediekriget”.

Filosofen Karl Popper kallade det för toleransparadoxen. Om en demokrati är allt för tolerant mot dem som vill avskaffa dess friheter kommer det att sluta med att det öppna samhället går under. Popper menade därför att demokratier har rätt att försvara sig mot dem som utnyttjar öppenheten för att försöka undergräva den.

I Sverige har vi – med få undantag – intagit dem omvända hållningen.

När Saudiarabien finansierar skolor och Kina köper medier är det tvärtom det svenska samhället som förändras

Svenska lärosäten har glatt antagit kinesiska studenter med bakgrund i folkarmén även på känsliga teknikutbildningar. Samtidigt har högskolor och gymnasier bjudit in kinesiska statens Konfuciusinstitut att arrangera utbildningar. 

Svenska myndigheter har också bara sett på medan intressen i Qatar och Saudiarabien finansierat stora moskébyggen i storstäderna och imamer anställda av den turkiska staten hållit fredagsbön i svenskturkiska moskéer. Inte ens avslöjandet om att en muslimsk friskola har fått miljondonationer av det saudiska kungahuset har väckt någon större debatt.

Sverige har länge kostat på sig en segerviss inställning i relationerna med diktaturer. ”Vi kan väl låta dem hållas, på sikt gör handel och öppenhet ändå alla till goda folkpartister”, typ. Men när Saudiarabien finansierar skolor och Kina köper medier är det tvärtom det svenska samhället som förändras.

I andra europeiska länder börjar man sätta hårt mot hårt. Österrike har satt stopp för utländsk finansiering av moskéer och i dagarna blev det känt att Danmark gör samma sak. I Frankrike planerar president Macron att förbjuda det utbredda bruket med roterande imamer från utlandet i franska moskéer.

Även attityden mot Kina börjar hårdna. Elva EU-länder skrev i det nya investeringsavtalet in rätten att särbehandla kinesiska företag vid medieinvesteringar. Frankrike går ännu längre och begränsar det utländska ägandet i medieföretag till högst 20 procent.

I Sverige har frågan börjat bubbla så smått. I november trädde en ny lag om kontroll av utländska direktinvesteringar i kraft. EU-förordningen som den bygger på pekar faktiskt ut medier ut som ”kritisk infrastruktur”. Till hösten presenteras också en utredning i frågan.  

Men Sverige finns inte med bland de EU-länder som har gjort undantag för medier i avtalet med Kina. Det betyder troligen att vi måste behandla kinesiska intressenter på samma sätt som svenska om säg en förlusttyngd lokaltidningskoncern skulle bli till salu.

Vill vi verkligen det?