Patrik Kronqvist
Åren efter oktoberrevolutionen 1917 skeppades tonvis med guld till Stockholm från hamnen i Tallinn. Bolsjevikerna hade plundrat kyrkor, palats och privata hem över hela Ryssland.
I Sverige smältes guldet ned till nya tackor som sedan såldes vidare. Därigenom kunde den unga sovjetregimen undgå omvärldens sanktioner, få in nödvändig hårdvaluta och klamra sig kvar vid makten, skriver Fredrik Malm i den intressanta boken Naftasyndikat.
”Stockholm fick se en guldtvättnings-boom av ett slag världen aldrig bevittnat”, menar historikern Sean McMeekin.
Historien har en märklig förmåga att gå i cirklar.
Knappt hundra år senare hjälpte svenska banker återigen till att tvätta pengar från Ryssland i stor skala. Återigen gick rutten via Baltikum. Och återigen verkar det handla om någon form av rekord: Mellan åren 2007 och 2015 ska misstänkta transaktioner till ett värde av över 3 000 miljarder kronor ha passerat Swedbank.
Det gör den svenska banken till en bricka i den hittills största misstänkta penningtvättshärvan i världen, skriver Birgitta Forsberg i boken ”Swedbank – penningtvätten och lögnerna”. Swedbank fick till slut betala fyra miljarder kronor i sanktionsavgift.
De återkommande nyheterna om höga bötesbelopp kan ge intryck av att problemen med penningtvätt är på väg att lösas. Men i själva verket upptäcks fortfarande bara en bråkdel av transaktionerna, enligt Europol.
Det är inte bara ett bekymmer för det ryska folket. Det är också ett hot mot västerländska demokratier. De miljardbelopp som strömmar ut från Ryssland betalar nämligen inte bara för Premier League-lag, Eton-utbildningar och lyxyachter. De bekostar även sådant som finansiering av extrema partier, fastighetsköp invid försvarsanläggningar, trollfabriker och kampanjbidrag till politiker.
Oligarkernas plundringar vore inte möjliga utan någon som tvättar bytet.
Regimen använder helt enkelt svarta pengar för att försöka uppnå sina politiska mål, det är en del av hybridkrigföringen. Därför borde det betraktas som ett nationellt säkerhetsintresse att hålla de finansiella systemen rena, skrev Rysslandsforskaren Anders Åslund i fjol i en rapport som riktade sig till amerikanska makthavare.
Även europeiska politiker borde lyssna på hans råd. Det finns många hål att täta i försvarsmuren.
Anonyma skalbolag måste förbjudas. Försäljningen av EU-pass till rika ryssar bör upphöra. Granskande myndigheter behöver få vassare verktyg och bättre finansiering.
Det krävs också internationellt samarbete. Pengarna förflyttas ofta blixtsnabbt i långa kedjor mellan skalbolag och skatteparadis, medan informationen om transaktionerna rör sig i snigelfart mellan myndigheterna – om alls.
Men framför allt behöver västvärlden inse att vi genom våra svagheter håller den ryska regimen under armarna.
Birgitta Forsberg avslutar sin Swedbank–bok med att intervjua en anonym bankexpert som pekar mot de svenskar som tar emot de svarta pengarna.
”Hur tror du att lyxaffärerna i Stockholm överlever? Och fastighetsmarknaden i Stockholm, är det bara svenskar där?” frågar han retoriskt.
Oligarkernas plundringar vore inte möjliga utan någon som tvättar bytet.