Patrik Kronqvist
På onsdagen var det precis ett år sedan "Sverige tillsammans". Mitt under flyktingkrisen bjöd Stefan Löfven in till en konferens på Münchenbryggeriet i Stockholm med andemeningen: "vi grejar det här". Moderatorerna uppmanade deltagarna att inte vara så kritiska och Maria Ylipää sjöng "Hemma" ur musikalen Kristina från Duvemåla.
Några veckor senare var Löfvens budskap ett annat: "Vi klarar det inte". Regeringen aviserade i rask takt gränskontroller, ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och stopp för familjeåterförening. Det, i kombination med hårdare gränskontroller nere på kontinenten och EU:s flyktingavtal med Turkiet, har fått antalet som söker asyl i Sverige att minska.
I den politiska debatten hävdas det dock ofta att Sverige har stängt gränsen. Senast var det Jan Björklund som gav den beskrivningen i Agendas partiledardebatt: "Då stängde vi igen helt."
Men att gränsen skulle vara stängd för flyktingar är helt enkelt inte sant. Migrationsverket räknade i sin juliprognos med att mellan 30 000 och 50 000 människor kommer att söka asyl i Sverige i år. Statistiken från hösten pekar på en slutsumma i den lägre delen av det spannet.
Det antalet bleknar visserligen i jämförelse med förra årets historiskt höga siffra: över 160 000 asylsökande. Men jämfört med de flesta andra västländer, och i relation till befolkningsmängd, är 30 000 personer fortfarande ett mycket högt flyktingmottagande.
Politikerna tycks dock inte inse detta. På statsministern låter det som att integrationspolitiken handlar om att parera en tillfällig puckel. Med lite temporära åtgärder ska nog flyktingarna från förra hösten få jobb och sedan kommer allt kunna återgå till det vanliga, tycks han tro. Samtidigt driver Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna frågan om att luckra upp reglerna för familjeåterförening.
Men 30 000 asylsökande är fortfarande ett stort åtagande. Det är lika många som i genomsnitt sökte asyl i Sverige mellan åren 2000 och 2014.
Det borde stämma till eftertanke för. För de integrationsproblem som nu diskuteras i Sverige är inte främst en effekt av förra höstens flyktingkris, de har grundlagts långt tidigare. Redan före fjolårskrisen hade antalet utanförskapsområden växt till 186 stycken, boendesituationen för många nyanlända var redan då katastrofal och det tog sju-åtta år innan ens hälften av flyktingarna fick ett jobb. Men några radikala lösningar på de strukturella problemen har inte presenterats av något av blocken.
När Migrationsverket som en följd av den minskade asylinvandringen nu slutar anlita privata asylboenden tar en del debattörer det som intäkt för att Sverige borde öka flyktingmottagandet. Men de uppsagda kontrakten säger ingenting om vår långsiktiga förmåga att se till att det skapas jobb och byggs bostäder.
För samtidigt som Bert Karlsson börjar tömma gamla pensionat och sanatorier över hela landet får flyktingar med färska uppehållstillstånd flytta in i fönsterlösa plywood-bås i en gammal bilhall. Någon bättre start på deras nya liv lyckas Jönköpings kommun inte erbjuda.
Migrationspolitik är uppenbarligen mer intressant än integrationspolitik.
Läs också:
Medtag glatt humör till flyktingkrisen
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.