Patrik Kronqvist

Sverige har en blind fläck när det gäller islamister

Islamisten Raad al-Duhan har klassats som ett hot mot rikets säkerhet av Säkerhetspolisen.
Foto: JORGEN SVENDSEN / ARBETARBLADET
Ekot låter reportage ligga kvar på nätet trots att grävreportern som gjort den inlett en relation med den granskade.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

SR-ledningen skulle säkert ha agerat mer resolut om reportern inlett en relation med en nazist i stället för en islamist. Det framstår som typiskt svenskt.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Lek med tanken att en känd nazist skulle ha blivit dömd för att ha dödshotat en chefredaktör. 

En reporter på Ekot gör senare en längre granskning av nazistens fall där hon noga undviker att skildra det ideologiska sammanhang där han verkar. Allt fokus ligger i stället på Säpos påstådda brister.

Hur skulle Sveriges Radio ha reagerat om det blev känt att reportern därefter inlett en relation med nazisten?

Min tro är att Ekot inte skulle ha tvekat en sekund med att låta avpublicera granskningen. Att relationen hade inletts först efter att reportagen var klara skulle knappast spela någon roll. Den journalistiska trovärdigheten hade ändå bedömts vara noll.

När Dokus Sofie Löwenmark på onsdagen avslöjade att en profilerad grävreporter på Sveriges Radio inlett en relation med islamisten Raad Al-Duhan, vars fall reportern tidigare granskat, blev reaktionen dock en annan. 

Ekochefen Klas Wolf-Watz förklarade visserligen att han genast vidtagit åtgärder när han fick reda på saken i september och att reportern redan har sagt upp sig. Men han bedömde ändå hennes reportage som fortsatt trovärdiga och relevanta. 

Det är en bekväm position. Genom att låta granskningen vara kvar på nätet riskerade han inte att dra onödig uppmärksamhet till fallet. Men jag tror också att agerandet säger något större om den naiva syn som fortfarande finns i Sverige på salafister, jihadister och islamister.

Det senaste decenniet har visserligen inneburit något slags uppvaknande. Efter terrordåden i Stockholm, Bryssel och Paris – och efter att hundratals personer rest från Sverige till Syrien och Irak för att sprida död och skräck – är det få som längre förnekar att problemen existerar.

Ingen kommunal företrädare som jobbar mot våldsbejakande extremism skulle i dag få för sig att vägra ta avstånd från Islamiska staten, vilket faktiskt skedde i Göteborg så sent som 2015.

Problemet med att fundamentalistiska diktaturer som Saudiarabien finansierar muslimska friskolor i Sverige har regeringen inte ens börjat ta i.

De luckor i lagen, som i de flesta fall kommer att göra det omöjligt för rättsväsendet att döma svenskar som anslutit sig till IS, har också börjat täppas till.

Men det ändå som om allvaret inte riktigt har sjunkit in. 

När det avslöjas att islamister och jihadister driver skolor för skattepengar blir uppmärksamheten stor i någon dag och politiker lovar att införa nya regler om ägarprövning. Men i regel kan verksamheten ändå fortsätta. Någon vidare brådska att sätta stopp för bidragen verkar det inte vara, trots att skattepengar går till att göda parallellsamhällen. 

Problemet med att fundamentalistiska diktaturer som Saudiarabien finansierar muslimska friskolor i Sverige har regeringen inte ens börjat ta i.

Om det i stället varit nazister som drev skolor och förskolor – eller högerextrema regimer som finansierade dem – är jag övertygad om problemen hade varit lösta för länge sen.

På samma sätt blir personer som vigt sina yrkesliv åt att granska islamism och jihadism ifrågasatta på ett helt annat sätt än de kolleger som håller koll på högerextremister. Att vilja strypa bidragen till föreningar som bjuder in homofober och antisemiter som föreläsare betraktas av ganska breda grupper till vänster fortfarande som något ytterst suspekt.

Om det kan komma något gott ur Ekot-skandalen är det att denna blinda fläck i svensk debatt kan bli synlig för fler.