Patrik Kronqvist
Inloppet till Bråviken bär fortfarande tydliga spår av det svenska kärnvapenprogrammet. Vid klart väder syns det 100 meter höga kärnkraftverket Marviken milsvida omkring.
Här – fyra mil öster om Norrköping – skulle uran från Ranstad i Skaraborg omvandlas till plutonium till svenska atombomber.
Den svenska linjen innebar att hela processen skulle ske inom landet.
Tungt vatten skulle framställas i Ljungaverk i Medelpad. Bomberna skulle sättas samman i Ursvik i Sundbyberg. Provsprängningarna skulle ske i Nausta utanför Jokkmokk.
Rikets ledning var till en början entusiastisk inför tanken på en svensk atombomb. Tage Erlander och den inre S-kärnan gav Försvarets forskningsanstalt (FOA) i uppdrag att arbeta med projektet.
Under två somrar på 1950-talet simulerades kärnvapensprängningar med hjälp av enorma konventionella bomber. Kratern i Nausta har med tiden vattenfyllts och bildat sjön Foajaure (FOA-sjön).
Men av flera skäl blev det aldrig några atombomber. Det viktigaste var att USA låg på för att stoppa projektet. I utbyte fick Sverige hemliga amerikanska säkerhetsgarantier.
Därmed laddades aldrig kärnkraftverket Marviken. När militären inte längre behövde plutonium fanns ingen anledning att hålla kvar vid den osäkra tekniken med tungt vatten. I stället byggdes det om till ett oljeeldat kraftverk – troligen det dyraste i världen. År 2009 stängdes det för gott.
Under kalla kriget doldes Nato-samarbetet för svenska folket bakom slagord om nedrustning, fred och alliansfrihet.
De svenska spetskunskaperna om atomvapen kom dock, ironiskt nog, till användning i det internationella nedrustningsarbetet. I skydd av USA:s kärnvapenparaply blev Sverige en stark röst mot kärnvapen. Hyckleriet var totalt.
Det märkliga är att denna ljusskygga svenska efterkrigshistoria nu lyfts fram som ett ideal av Nato-motståndare.
Maria Schottenius på DN:s kultursida drömmer sig tillbaka till den påstått stolta tid då Sverige kunde agera på världsscenen ”i kraft av vår fria ställning” och hon säger nej till ”Nato som ny radioaktiv överrock”?
Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson vill inte heller att Sverige ska skyddas av kärnvapen utan önskar att vi ska vara en ”fortsatt trovärdig röst för kärnvapennedrustning”.
Schottenius och Pettersson har poänger när de kritiserar den hastighet med vilken Sverige nu ser ut att snubbla in i Nato. Det hade varit önskvärt med en djupare förankring. Om Socialdemokraterna inte under så lång tid hade varit så kategoriskt avvisande i frågan hade skiftet inte framstått som så brådstörtat.
Men det är ironiskt att de debattörer som efterlyser mer folkbildning före ett Natobeslut samtidigt sprider rena myter om den svenska efterkrigshistorien.
För Sverige har redan skyddats av amerikanska kärnvapen. Och Sverige har ända sedan Natos bildande planerat för militär hjälp från väst. Någon försvarsplanering för neutralitet har aldrig funnits. Men under kalla kriget doldes Nato-samarbetet för svenska folket bakom slagord om nedrustning, fred och alliansfrihet.
Betänketiden inför Sveriges troliga Nato-ansökan i maj må vara osunt kort. Men denna gång sker vägvalet i fullt dagsljus.