Staffanstorps brott är att man inte skäms

Tittningen på kommunala reklamfilmer brukar vara ett nästan lika sorgligt kapitel som barnkalas utan gäster. Med Staffanstorps senaste film - där en barnfamilj väljer att flytta från den svartvita otryggheten i storstaden till det färgglada lugnet på landet - är det annorlunda. Efter bara ett par dagar har den hunnit få över 140 000 visningar på Youtube och i tisdagens Aktuellt visades ett långt utdrag. Knepet är förstås att filmen väcker känslor. 

Filmmakarna har anklagats för allt från att profitera på mordet på en 15-åring i Malmö till att ha bytt ut en kioskägare med invandrarbakgrund mot en skådespelare med ett mer typiskt svenskt utseende. Tidvis har upprördheten över filmen nästan framstått som större än den över våldsbrottsligheten. 

Det är lite paradoxalt. I sak är filmen nämligen en ganska god illustration av hur flyttmönstren ser ut i Sverige. Många barnfamiljer söker sig från storstäderna till de omgivande villakommunerna. Skälet är ofta att man vill ha gräs- och studsmatta. Men det handlar också om att man vill slippa brottslighet, sociala problem och, faktiskt, människor med annan bakgrund.

Reklamfilmen för Staffanstorp

I debatten har det länge funnits en stor förståelse för att utrikes födda vill leva tillsammans med andra landsmän - även om de allra mest optimistiska utropen, som Centerpartiets önskan om fler svenska ”China Towns”, har blivit färre på senare år.

Det har däremot talats tystare om att även infödda svenskar föredrar att bo med andra med samma bakgrund. Det finns dock starkt forskningsstöd för att inrikes födda börjar flytta när andelen utländskt födda når en viss nivå i en stadsdel. Toleransen verkar vara högre för europeiska invandrare än för utomeuropeiska dito och nivåerna skiljer sig lite åt mellan olika studier, men vid en viss punkt inleds en ”white flight” som är mycket svår att bryta.

Kunskaperna om de här mekanismerna har funnits länge. Men det har inte varit riktigt okej att prata högt om dem. I retoriken är segregationen ett stort problem som måste bekämpas. Att flytta till Sverige för att ge sina barn en bättre framtid har varit något fint, medan en flytt inom Sverige med samma bevekelsegrunder har varit lite suspekt. 

Men i praktiken har barnfamiljer röstat med fötterna under lång tid. Och förslagna politiker i storstadsnära kommuner har länge försökt göra samma sak som Staffanstorp: locka välmående familjer till sig och lite diskret hålla andra ute. 

Ett klassiskt knep är att undvika att bygga hyresrätter. Då kan man hålla skatterna nere och dra nytta av närheten till storstadens arbetsmarknad utan att invånarna behöver uppleva allt för mycket av dess nackdelar. M-styrda kommuner som Täby, Vellinge, Danderyd brukar utmålas som skurkar av just av den anledningen.

Christian Sonesson vägrar skämmas

Skillnaden är att Staffanstorps starke man - Christian Sonesson, M, - vägrar att skämmas för politiken. Tvärtom lyfter han fram flykten från storstäderna som en dygd. 

”Att drömma om förbättring och sträva efter en bättre tillvaro är inget annat än ett sundhetstecken,” som speakerrösten i filmen uttrycker det.

Därmed bryter Sonesson mot en tidigare outtalad regel i svensk debatt om segregation: Flytt. Skäms. Tig.

Kanske är det just därför som ilskan blir så stor.

LÄS MER:

Vem ska betala om Sverige blir som Malmö?