Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Slappa journalister sprider cykelmyter

När ämnet är cykling låter även erfarna mediechefer som om de är med i Ring P1.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Formen blir då krönikans, inte nyhetsartikelns - och stoffet är anekdoter snarare än verifierbara fakta. Ofta följer texterna samma mall.

En berättelse om när journalisten själv sånär blev ihjälkörd av en galen cyklist. Lite statistik om att antalet skadade cyklister ökar. Och sen ett raskt konstaterande av att det är fartdårarnas eget fel.

På senare tid har Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle, skrivit i ämnet ("Jag möter dagligen horder av stressade cyklister med dåliga bromsar på väg i hög fart. Mot mig"). Liksom Daniel Nordström, chefredaktör för Arbetarbladet ("cyklister är ofta totalt livsfarliga"). Och Fredrik Virtanen, kolumnist på Aftonbladets ledarredaktion ("cyklister kämpar själva hårt för att avsluta sina liv").

De spetsiga krönikorna skulle ha varit ett mindre problem om medierna hade varit duktiga på att bevaka cykelfrågor även på nyhetsplats. Men trots att såväl cykelpendlingen som antalet skadade ökar snabbt görs lite journalistik om fenomenet.

 

För bilfrågor finns däremot en välutbyggd medial infrastruktur med såväl specialreportrar som bilagor. Det har betydelse. Mediernas rappa motorjournalister tvingar Trafikverket och kommunerna att vara på tårna. Ansvariga ställs till svars. Olycksdrabbade vägar byggs om.

Bilkörning i Sverige har aldrig varit säkrare.

Cyklistolyckor får däremot aldrig några uppslag i tidningarna. En död cyklist är - till skillnad från en bilist - sällan en "trebarnsmamma" som "inte hade en chans". På sin höjd är hon en 45-åring som inte "bar hjälm" (som om det skulle spela någon roll om man blir överkörd av en svängande lastbil).

Och en olycksdrabbad cykelbana betecknas aldrig som en "dödens väg" som kräver omedelbara åtgärder.

I stället är det ideella bloggare som sköter den infrastrukturbevakning som medierna struntar i - som Cyklistbloggen. Ofta kan bloggarna avslöja hårresande farliga trafiklösningar, som när cykelexperten Krister Isaksson kunde visa att Trafikverket placerat spetsiga armeringsjärn i en kurva i västra Stockholm.

 

Bara sällan är det dock som avslöjandena följs upp av de vanliga medierna. Det har betydelse. Politikerna behöver knappast frukta några kritiska frågor när de säger sig vilja premiera cykling, men lägger mindre än en procent av statens infrastrukturbudget på ändamålet.

Och alliansregeringen kunde driva igenom en lagändring för cykelöverfarter som varken har gått ut på remiss eller som är finansierad. Det är ju inte så noga, det handlar ju bara om cyklister.

Om slappa krönikörer fortsätter att sprida bilden av att olyckorna är cyklisternas eget fel, minskar också trycket på myndigheterna att åtgärda bristerna.

För forskningen är tydlig. Det är inte cyklisters regelbrott som främst orsakar de många olyckorna, utan undermålig infrastruktur och dåligt underhåll.

Grusiga cykelvägar, omärkta betongsuggor och djupa gropar gör att tusentals cyklister skadas eller invalidiseras varje år. Ofta skulle olyckorna kunna förebyggas med ganska enkla åtgärder, om bara viljan fanns.


Det finns ett ideal att journalistiken bör stå på den lilla människans sida. Jag tycker att det är mycket märkligt att den lilla människan i stort sett aldrig är en cyklist.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!