Patrik Kronqvist
Politiker anklagar ofta journalister för att ägna för mycket uppmärksamhet åt spelteori på bekostnad av sakfrågor. Det brukade gälla även Jonas Sjöstedt. Strax innan han avgick som V-ledare ifjol twittrade han kritiskt om SVT:
”Många till vänster har slutat se på Agenda, fokus på politiskt spel och SD, inte så intressant”.
Kanske ändras perspektiven när man avgår. För när Jonas Sjöstedt i Arbetet kommenterar min ledarkrönika om Putinvännerna inom vänstern lämnar han sakfrågan helt därhän för att fokusera på just politiskt spel och SD.
Min kritik mot att V-ledningen inte markerade mot lokalordföranden i Nordanstig, som tackade ja till att leda ett fredsmöte med Rysslands ambassadör, skulle alltså inte ha handlat om en oro över att ett riksdagsparti var på väg att ge legitimitet åt Putin-regimens talepunkter. I stället var det bara ett av flera högerförsök att tvätta Sverigedemokraternas byk inför nästa års riksdagsval, enligt Sjöstedt.
Jonas Sjöstedt ägnar merparten av sin artikel åt att berätta om hur de klassiska kommunistpartierna är på nedgång i Europa. Jag håller med om beskrivningen, liksom om att dagens styre i Ryssland inte kan betecknas som vänster: Putins regim är en oligarki som betonar familjen, religionen och nationen och som bedriver anfallskrig mot grannländer.
Det gör det desto konstigare att så många europeiska vänsterpartier återkommande intar samma positioner som Kreml – eller rentav upprätthåller varma relationer med regimen.
För i synen på Ryssland skiljer sig de fyra ”moderna” vänsterpartier – som Jonas Sjöstedt hyllar i sin text – inte speciellt mycket från gammelkommunisterna.
Partiledaren för France Insoumise – Jean-Luc Mélenchon, som fick nära 20 procent av rösterna i det franska presidentvalet 2017 – har gett sitt stöd till de ryska militära operationerna i Syrien och Ukraina. Han vill också att Frankrike ska fjärma sig från USA för att i stället närma sig Ryssland.
Syriza-ledaren Alexis Tsipras stöttade under sin tid som Greklands premiärminister den framtvingade folkomröstningen på det ockuperade Krim och motarbetade EU:s sanktioner mot Ryssland.
Portugisiska Bloco de Esquerda motsätter sig också EU-sanktionerna och har röstat nej till resolutioner som kräver att Ryssland friger politiska fångar från Krim.
Spanska Podemos har visserligen kritiserat den ryska regimen. Men partiet motarbetar också sanktionerna, har krävt att Ryssland åter ska släppas in i G8 och har beskrivit de ryskstödda separatisterna i ukrainska Donbas som antifascister.
Det gör det ännu märkligare att V-ledningen inte tar tydligt avstånd när Putinproblemet dyker upp i det egna partiet.
I Vänsterpartiets valplattform från 2018 kan man se spår av dessa tankegångar, när partiet i princip jämställer Rysslands aggressioner med Natos militärövningar. Men V förtjänar också visst beröm för sin tydliga kritik av Putin-regimen.
I Sverige är det i stället Feministiskt Initiativ – och delar av fredsrörelsen – som påminner mest om de europeiska vänsterpartierna i synen på Ryssland.
Men det gör det ännu märkligare att V-ledningen inte tar tydligt avstånd när Putinproblemet dyker upp i det egna partiet.
Jonas Sjöstedt verkar tycka att det är orättvist att V får kritik i en tid när Trumps supportrar stormar kongressen i USA, Erdogan burar in oppositionen i Turkiet och Orbán monterar ned demokratin i Ungern. Men det finns ingen motsättning mellan att kritisera den tragiska utvecklingen och att varna för att Putin-regimen försöker utnyttja vänsterpartier för att öka splittringen inom Europa. Expressens ledarsida klarar av att göra bådadera.
Det borde Jonas Sjöstedt också kunna.