Patrik Kronqvist
Vilket är det största hotet mot trafiksäkerheten i Sverige? Att döma av debatten i medierna borde det vara elsparkcykeln. Med en toppfart på 20 kilometer i timmen och en vikt runt 15 kilo sägs fordonen sprida skräck och död i svenska städer.
Jag har inget emot tuffa krav på elsparkcyklar. Men märkligt nog är det betydligt färre som ojar sig över de större fordonen. Tunga lastbilar kan utan problem köra i 90 kilometer i timmen och väga kring 15 ton. Men att de, till skillnad från sparkcyklar, kräver körkort gör tyvärr inte förarna mer ansvarstagande.
Hela 92 procent av de tunga lastbilarna framfördes för fort när Folksam undersökte regelefterlevnaden vid 30-zoner utanför skolor. Med andra ord är chansen dubbelt så stor att träffa en svensk som tror på spöken (16 procent) än att möta en lastbilschaufför som släpper på gasen i närheten av skolelever (8 procent).
Ställda inför kritiken om vansinneskörningar stryper numera flera elsparkcykelbolag hastigheten till sex kilometer på gågator. Det är bra. Det är bara konstigt att inte liknande krav redan har ställts på tyngre fordon.
Politiskt är det förmodligen ett dödfött projekt att utmana fordonsindustrin och göra det tekniskt omöjligt att bryta mot fartgränser – åtminstone innan de självkörande bilarna slår igenom.
Men problemet med fortkörning borde åtminstone kunna mildras med kameror. När New York satte upp dem vid skolor minskade de allvarliga olyckorna med närmare en femtedel. Och då nöjde man sig ändå med att bötfälla dem som körde rejält för fort.
Att sätta upp fartkameror även i svenska städer vore det billigaste och effektivaste sättet att göra trafiken säkrare.
I Australien är trafikrytmen betydligt lugnare tack vare mängder av hastighetskameror och böter även för dem som bara kör aningen över gränsen. Svenskar i Australien har vittnat om hur vänner hemifrån, som är vana vid svensk trafik, på blott en förmiddag kan dra på sig böter och prickar motsvarande flera års körning för en australier.
Poliskontroller kan ge effekt, häromveckan bötfälldes över 200 bilister bara på Södermalm i Stockholm. Men så fort polisen sticker brukar ögontjänarna trycka på gaspedalen igen. Kontrollerna binder dessutom upp stora resurser.
Att smalna av gator eller bygga fartgupp brukar visserligen sänka farten permanent, men är dyrt och sinkar utryckningsfordon.
Nej, att sätta upp fartkameror även i svenska städer vore det billigaste och effektivaste sättet att göra trafiken säkrare och rädda liv.
Problemet är bara att Trafikverket ansvarar för kamerorna och det prioriterar de egna vägarna. Det innebär att staten placerar fartkameror på landsvägar där mitträcken och säkrare fordon redan dramatiskt har minskat risken att dö eller skadas. Inne i städerna – där flest oskyddade trafikanter rör sig – finns däremot nästan inga kameror alls.
Trots decennier av utredningar, förstudier och projekt sitter ännu bara ett tjugotal kameror uppe på kommunala vägar i Sverige – och det närmast på nåder. Stockholms stad har rentav erbjudit sig att betala Trafikverket och polisen för deras merkostnader, men ändå fått nej till fler kameror. Det är helt obegripligt.
Det finns ingen naturlag som säger att barn måste riskera att skadas och dö på vägen till skolan. Verktygen för att förhindra det finns redan.
Använd dem.