Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

S låter andra stå för solidariteten

Kanske beror Löfvens ilska mot Reinfeldts flyktingutspel på fantomsmärtor efter den egna solidariteten som flytt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kommentarerna efter statsministerns vädjan om att "öppna våra hjärtan" för flyktingarna har handlat mycket om huruvida utspelet var taktiskt eller inte. Det var det givetvis - till viss del. Om budskapet skulle ha riskerat att skada Moderaterna hade Fredrik Reinfeldt inte gjort en lika stor poäng av behovet av ett generöst flyktingmottagande.

 

Men det är också naivt att tro att Löfvens svar om att SD gynnades av utspelet skulle visa enbart på genuin upprördhet. För varför dröjde i så fall hans ilska över ett dygn?

Kanske beror partiets oförmåga att snabbt få fram nya talepunkter åt sin ledare på en vilsenhet, Reinfeldt vädjade ju om solidaritet - normalt ett socialdemokratiskt honnörsord.

Stefan Löfven pratar själv ofta om solidaritet, och gärna med darr på rösten. Som i sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm där Löfven sade sig tro att "svenska folket är trötta på en politisk debatt som handlar om vad jag ska få, i stället för vad vi kan skapa tillsammans."

 

Men på vilket sätt vädjar S-ledaren egentligen till solidaritet i denna valrörelse? I begreppet ligger att man gör en uppoffring - åtminstone på kort sikt. De flesta S-utspel handlar däremot just om vad "jag" kan få - eller åtminstone slippa betala.

För fyra år sedan gick Mona Sahlin till val på höjd skatt för alla som tjänar över 40 000 kronor i månaden. Löfven verkar dock ha gjort analysen att det var att testa gränserna för medelklassens solidaritet allt för mycket. Denna gång lovas skattehöjningar endast för dem som tjänar 60 000 kronor i månaden. Solidaritet på socialdemokratiska innebär numera alltså i praktiken löften om att någon annan ska stå för uppoffringen.

 

Och trots allt ont som alliansens skattesänkningar sägs ha fört med sig går även Socialdemokraterna till val på skattesänkningar. Men bara för pensionärer. Sjuka, arbetslösa och föräldralediga ska även i fortsättningen betala högre skatt än löntagare. Vad är den solidariska tanken bakom det? Är det helt enkelt så att pensionärer är en viktigare väljargrupp?

Trots S-flörtandet med den franske ekonomen Thomas Piketty och hans tes om att skillnaden i avkastning på kapital och arbete ökar väntar få höjda kapitalskatter med Löfven i Rosenbad. Fastighetsskatten ska inte återinföras. Ränteavdragen förblir orörda.

Löfven påstår sig alltså stå för solidaritet, men vädjar i praktiken till egennyttan hos de väljargrupper han behöver för att bli statsminister. Medel-Svensson ska kunna sova tryggt i den belånade villan.

 

Enklast kan nog paradoxen i valbudskapet sammanfattas så här: "Någonting håller på att gå sönder i Sverige, men lugn, vi gör inga stora förändringar."

Det är ingen idé att bli upprörd över det dubbla budskapet. Det är en del av det politiska spelet att måla över brister i den politiska praktiken med retorik. Jag tvivlar inte heller på Socialdemokraternas förmåga att balansera de två motstridiga budskapen genom valrörelsen. På längre sikt finns det däremot uppenbara risker med att blinka vänster men ligga kvar i mittfilen.

Kommer Löfven att klara svekdebatten efter valet?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!