Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Rosengårds talanger måste kunna göra karriär i Sverige

Mejid Awadi och Hayder Nahee är båda uppväxta i Malmöstadsdelen Rosengård. Men sedan många år tillbaka är London deras hemstad. Foto: NINA E. RANGOY

Sverige har inte råd med att ambitiösa studenter med utländsk bakgrund känner sig tvungna att flytta utomlands för att göra karriär.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I Expressens reportage om barnen från Sveriges mest utsatta gata finns många ingångar om man vill förstå integrationsproblemen i landet. Jag fastnade för gänget som valde att lämna Rosengård för att flytta till London.

”Det bästa beslutet någonsin”, förklarar Mejid Awadi, som jobbar som apotekare i Storbritannien.

För reportern Federico Moreno beskriver han miljön i stadsdelen i Malmö som en där studier aldrig ingick i planerna. I Storbritannien har han däremot flera släktingar som gjort karriär. Och i hans krets av gamla Rosengårdsbor i brittisk exil har alla tagit examen, tre har dessutom knipit en doktorshatt - det siktar även Awadi på att göra.

Studenter med ambitioner har i alla tider sökt sig från Sverige till större karriärmöjligheter i världsstäder som London. Det är inte per automatik ett misslyckande att även svensk-irakiska ungdomar gör detsamma. Det kan rentav vara ett tecken på integration.

Men det är ett problem om ungdomarna emigrerar på grund av att de upplever att de inte har lika goda möjligheter att slå sig fram på svensk arbetsmarknad. Mejid Awadis svar antyder att det är så.

”Här i London är det inte ovanligt med personer med min bakgrund. Jag känner mig aldrig utanför. Här kan jag bli precis vad jag vill,” berättar han i reportaget.

Från Rosengård till London

När jag häromåret besökte svenska ambassaden i London fick jag en liknande bild. Många svenskar med invandrarbakgrund tycker att det är lättare att göra karriär i den brittiska huvudstaden än i Sverige. Arbetsgivare i London tycks vara mer vana vid sökande med en annan bakgrund än den inhemska.

Den svenska debatten om diskriminering var länge svart-vit. Under en tid togs nästan varje utländsk ingenjör som körde taxi i Sverige som intäkt för att arbetsgivare var rasistiska. Eller åtminstone att den stora lösningen på integrationen var kraftfulla satsningar på valideringar av utländska examina.

Men på senare år har den bilden nyanserats. Långtidsutredningen konstaterade 2015 att den svenska arbetsmarknaden inte präglas av utbredd etnisk diskriminering. Om man tar färdighetsnivån i beaktande hittar man inte några egentliga skillnader vad gäller etablering på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda.

Däremot fann man stora skillnader i färdigheter beroende på i vilket land personer fått sin utbildning. Det mest slående var att högutbildade från arabstater och länder i Afrika söder om Sahara hade lägre resultat i räkning än lågutbildade infödda svenskar.

Diskriminering i Sverige

Samtidigt finns en lång rad studier som visar att det kan vara en nackdel att ha ett utländskt klingande namn i Sverige. Män med arabiska namn måste till exempel söka dubbelt så många jobb som män med typiskt svenska namn för att få komma till lika många intervjuer. De får också mindre information och sämre bemötande av kommuner när de söker besked om förskoleplats. 

Forskning har rentav visat att människor från Afrika, Asien och slaviska länder ökade sin inkomst med drygt 140 procent i snitt enbart genom att byta till svenskklingande namn.

Det tyder på att det finns en form av diskriminering i Sverige som även drabbar många människor som är födda här.

Det viktigaste för att mildra integrationsproblemen är att se till att barn och unga får en god utbildning - den svenska arbetsmarknaden är obarmhärtig mot dem som har dåliga färdigheter.

Men svenska arbetsgivare bör också fundera på om de kan bredda sin rekrytering. Och staten bör slå ner hårt på alla tendenser till diskriminering. Om toppstudenter känner sig tvungna att flytta utomlands för att göra karriär försvagas Sveriges konkurrenskraft.

Vad gäller det välutbildade Rosengårdsgänget i London får vi hoppas att de gör som så många andra utlandssvenskar: Att de flyttar hem till Sverige när de skaffar barn.