Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Rödvinsvänstern har en blind fläck

Nej, den välmående övre medelklassen är ingen bra värdemätare på hur flyktingkrisen påverkar svenskarna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"Hundra kronor, det är tre chipspåsar". Efter det uttalandet om prishöjningen på SL-kortet fick Torbjörn Rosdahl, Stockholms dåvarande moderata finanslandstingsråd, löpa medialt gatlopp 2011. Bland kritikerna som brännmärkte hans uttalande som okänsligt fanns bland andra Aftonbladets ledarsida.

Jag kom att tänka på de där chipspåsarna i helgen när jag läste Fredrik Virtanen, fristående kolumnist på just Aftonbladet ledare. "Har ditt liv påverkats av flyktingkrisen? Tvingades du köpa ett mindre gott rödvin i går?" undrade han insinuant och besvarade själv frågorna nekande.

Virtanen är inte ensam om att i höst ha försökt omvandla kostnaderna för flyktingmottagandet till mer lättfattliga enheter. Komikern Henrik Schyffert skrev i september i ett vida spritt inlägg att "det kostar två Quattro Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80 000 flyktingar."

Till skillnad från den moderata landstingspolitikern har Virtanen och Schyffert mestadels hyllats för sina inlägg. Frågan är bara var de har gömt klassperspektivet någonstans. För inte ens Virtanen själv kan väl vara förvånad över att den välmående övre medelklassen på Södermalm har pengar kvar i plånboken även denna höst. De tyngsta inhemska bördorna för flyktingmottagandet bärs - som tidigare - i stället av redan utsatta grupper.

Både Virtanen och Schyffert reducerar frågan till pengar. Och ja, det kommer att krävas skattehöjningar. Sveriges kommuner och landsting räknar med att skatten skulle behöva höjas med två kronor per hundralapp fram till 2019 för att klara invandring och åldrande befolkning. Det betyder närmare 5 000 kronor om året för en undersköterska. Och då är inte ens de kostnader som följer på höstens kraftiga ökning av antalet asylsökande medräknad.


Det stora problemet är emellertid det som överhuvudtaget inte går att köpa på kort och medellång sikt, som bostäder, och hur den bristen slår mot utsatta grupper.

När Migrationsverket inte längre klarar att ge tak över huvudet hamnar fler asylsökande i stället som inneboende i utanförskapsområden. Därmed kommer trångboddheten att öka, med förödande effekter på skolresultat och integration för värdfamiljen som följd.

Vi vet det eftersom det är så det har fungerat under lång tid. Regeringen försökte inte ens göra något åt problemet när det fortfarande var möjligt. I mars förklarade migrationsminister Morgan Johansson tvärtemot tidigare löften att man inte kommer att avskaffa den Ebo-lag som ger flyktingar rätt att skaffa eget boende under asyltiden. Kostnaden på tre miljarder kronor ansågs för hög. Vårt flyktingmottagande har alltså länge byggt på att människor får låna soffor i förorten.


En grupp som drabbas ännu värre är socialt utsatta barn. Socialsekreterare i flera kommuner larmar nu om att de många ensamkommande flyktingbarnen gör arbetssituationen så ansträngd att de inte har tid med andra ärenden. Det betyder att fall med barn till missbrukare och som snabbt skulle behöva omhändertas kan bli liggande i högarna. Några enkla svar finns inte på de svåra dilemman som flyktingkrisen ställer oss inför. Men chansen att hitta rimliga lösningar ökar om vi får en debatt som inte bara utgår från rödvinsvänsterns egen navel.