Patrik Kronqvist
"Jag tycker inte att någon ska vara politiker på livstid."
Året är 1995 och stjärnskottet Gustav Fridolin, 12, ser enligt Aftonbladet snudd på illamående ut när han får frågan om han skulle vilja bli språkrör för Miljöpartiet.
I 14 av de 18 år som gått sedan dess har Gustav Fridolin verkat inom politiken. Han har bland annat varit budgetförhandlare, ledamot i konstitutionsutskottet och - sedan 2011 - språkrör.
Trots det missar han sällan en chans att i intervjuer, tal och artiklar tala om faran med yrkespolitiker.
I sin retorik ställer han ständigt Helgeandsholmen och Stockholm mot det enkla livet i lekparken och Vittsjö. Rikspolitikerna är helt enkelt okunniga om vanligt folks vardag, en vardag som dock Gustav Fridolin delar.
Närmast otaliga är de av hans barndomsvänner som fått tjäna som exempel på regeringens orättfärdiga politik: ringvikarier i äldreomsorgen, Volvoarbetare som förlorat jobbet, arbetslösa som proteströstar på Sverigedemokraterna.
Allra skarpast i kritiken mot politikerna var Fridolin 2006 när han lämnat riksdagen - enligt elaka tungor för att undvika Miljöpartiets rotationsregler - för ett reporterjobb på TV4:s "Kalla fakta".
"Det finns lite mer av det man kallar politikerförakt bland journalister än vad det finns bland politiker. Och det trivs jag bra med", sa han till Dagens Nyheter.
När Gustav Fridolin fyra år senare trots allt valde att återkomma till riksdagen började han framställa sig själv som lärare, och senare även pappa, snarare än politiker.
I en krönika i Skolvärlden kombinerade han nyligen dessa två teman. Han "erkänner" där att han under föräldraledigheten aldrig längtade till riksdagens kammare, men att han däremot steg upp tidigt av misstag varje onsdag i tron att han skulle hålla lektion på folkhögskolan.
Fridolin tycks alltså vara livrädd för att uppfattas som den politiker han faktiskt är.
I flera intervjuer förklarar han till och med att han bär slips eftersom en "bilmekaniker" hemma från Skåne uppmanat honom att göra det.
Gustav Fridolin har inget att be om ursäkt för. En man med hans begåvning och arbetskapacitet skulle kunna tjäna betydligt mer pengar i det privata näringslivet. I stället väljer han att tjäna sitt land. För det förtjänar han beröm.
Men när han lånar sin retorik från amerikansk politik, där småstadsvärderingarna regelbundet ställs mot käbblet i Washington, och framställer sig som en outsider skorrar det mer än lovligt falskt.
Dels eftersom Gustav Fridolin lämnade sitt älskade Vittsjö för karriärens skull redan vid 15 års ålder, men också för att hans idéer - trots allt baktalande av riksdagen - till stor del går ut på att ge mer makt till just politiker.
Om inte ens en av ledarna för Sveriges tredje största parti vågar erkänna att han har makt - och att han vill ha mer - går det offentliga samtalet i baklås.
Det finns ett ord i uppslagsverken för det: populism.