Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Patrik Kronqvist: Död hand över staden

Planerna på k-märkning riskerar att förvandla Stockholms förorter till museer.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Marieberg heter stadsdelen på Kungsholmen i Stockholm där Expressen ligger. Tekniskt sett är det innerstad, men stadsplanen från 50-talet andas förort med sina glest utplacerade höghus och slyiga skogsbackar. I mina ögon är Marieberg unikt bara på ett sätt. Det blåser ständig motvind här.

Inga Lena Ångström Grandien, docent i konstvetenskap, ser dock andra kvaliteter. I en debattartikel i Dagens Nyheter (27/12) kritiserar hon planerna på att bygga uppemot 1 100 nya bostäder i området.

Hennes argument verkar dock inte utgå ifrån de männi skor som bor och arbetar i Marieberg. Förslaget att delvis göra om en starkt trafikerad väg till gågata motsätter hon sig exempelvis eftersom det skulle "rubba gatans ursprungliga symmetri" samt förstöra "siktlinjen mot Stadshustornet".

Ångström Grandien avslutar sin artikel med att ifrågasätta om man överhuvudtaget borde få göra större ändringar i befintliga stadsdelar.

Debatten rasar på fler ställen. När jag tar mina kvällspromenader upp på Hammarbybacken i södra Stockholm får jag anstränga mig för att från toppen överhuvudtaget urskilja Hammarbyhöjden mellan alla träd.

Trots det blir det bråk om varje litet byggprojekt. Insändarskribenter rasade nyligen över planer på att bygga bostäder där det tidigare stod en bensinmack.

Och häromåret satte lokala protester stopp för en tillfällig förskola på en öde grusplan. För att försöka sätta stopp för framtida byggnation på platsen har Stadsmuseet undersökt möjligheten att k-märka ett helt fält.

"Det är ett representativt grönområde för tunnel baneförstädernas stads planering", heter det.

Per Wirtén kallar förorten för den demokratiska staden i sin bok "Kriget mot förorten". Den skulle också kunna kallas den centralstyrda staden. För förorterna växte inte fram organiskt - de planerades fram i kommunhuset.

Det har skapat en hel del problem. Eftersom de styrande ansåg att demokrati är beroende av "gemenskap i små grupper" är de flesta förorter i Stockholm grupperade kring ett litet centrum.

Den idén kan i dag inte ses som annat än ett misslyckande.

För som arkitekten Ola Andersson påpekat i "Vykort från Utopia" bor det lika många människor i Stockholms södra förorter som i hela Malmö, men utbudet i förortscentrumen är oftast sämre än i en centralort i Norrlands inland.

Att få liv i förorten blir dock omöjligt om man börjar betrakta stadsplaner från 50-talet som heliga skrifter. För plötsligt är det inte bara ett enstaka hus som ska bevaras, det är kvadrat- kilometerstora stadsplaner som inte får röras.

Problemet förstärks av en medielogik där högljudda byggmotståndare ständigt uppmärksammas i spalterna medan positiva röster aldrig hörs.

För att bygga en demokratisk stad på riktigt behöver vi se över formerna för medborgarinflytandet. Bostadslösas behov måste väga tyngre än grannar som oroar sig för huspriserna. Och dagens behov bör ges större vikt än gårdagens planer.

Våra städer får aldrig bli museer.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!