Patrik Kronqvist
Vänsterpartiet har under våren drivit det rättmätiga kravet på att stoppa importen av rysk olja till Sverige. Det är en historiens ironi att det skett från ett partihögkvarter som med största sannolikhet är köpt för ryska oljepengar.
Länge var det okänt hur de fattiga svenska kommunisterna strax före andra världskriget kunde ha råd att köpa fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm för motsvarande 18 miljoner kronor. Men år 2020 beskrev riksdagsledamoten Fredrik Malm, L, i boken Naftasyndikat hur Stalins regim under 1920- och 30-talen slussade pengar till sina svenska kamrater via sin kedja av bensinstationer i Sverige.
Sveriges Kommunistiska Parti köpte som av en händelse huset samma år som Sovjetunionen till sist sålde det värdefulla oljebolaget. 85 år och två namnbyten senare äger Vänsterpartiet fortfarande i fastigheten, som i dag värderas till omkring 100 miljoner kronor.
Förmodligen är det den typen av direkt påverkan på svensk politik som Centerpartiet har i åtanke när tre ledande företrädare föreslår ett förbud mot utländsk finansiering av svenska partier.
Förslaget är rimligt och bör genomföras. Även om Sovjetunionen har upplösts fortsätter Ryssland att försöka påverka partier i väst, Putinvänliga Marine Le Pen i Frankrike betalar exempelvis fortfarande av på ett stort lån som hennes parti tagit i en rysk bank.
Men ett förbud mot ekonomiskt stöd är knappast den viktigaste åtgärden för att förhindra påverkan från utlandet i dagens Sverige. Det är åtminstone svårt att tro att något av riksdagspartierna skulle låta sig köpas på det sätt som kommunisterna gjorde fram till murens fall.
Det stora städarbetet måste partierna göra själva.
Påverkan från enskilda – eller mindre grupper av – partiföreträdare framstår som ett större hot.
Frågan är känslig. Men det är väl belagt att regimerna i exempelvis Kina, Turkiet, Eritrea och Iran aktivt försöker påverka diasporagrupper i utlandet. Och lika fel som det är att misstänkliggöra alla politiker med utländsk bakgrund, lika naivt vore det att tro att främmande makt inte skulle ha intresse av att kunna driva sina frågor i svenska politiska församlingar.
Varningsklockorna har ringt flera gånger de senaste mandatperioderna.
Kristdemokraterna uteslöt lokalpolitikern Lydia Liu i Nacka häromåret efter att hon agerat för kinesiska intressen. Miljöpartisten Mehmet Kaplan fick avgå som bostadsminister 2016 på grund av sina kontakter med den islamistiska rörelsen Milli Görus i Turkiet, som har nära band till Erdogan.
Och Centerpartiet uteslöt mindre en månad före valet 2018 sitt toppnamn på riksdagslistan i Göteborg – Mikail Yüksel – på grund av hans kontakter med extremisterna i turkiska Grå vargarna (han startade sedermera partiet Nyans, som har tydliga kopplingar till AKP-regimen i Turkiet).
Men tyvärr har skandalerna inte lett till någon större debatt om hur problemet kan stävjas. Partierna har lagt locket på och medierna avbryter ofta sina granskningar när en politiker väl har avgått.
Således vet vi inte om partierna har dragit lärdom av tidigare fall. Har de ändrat rutinerna för granskningar av sina kandidater? Erbjuder de något stöd till politiker som riskerar att utsättas för påtryckningar av regimer i det forna hemlandet?
Därför är det bra att Centerpartiet även vill tillsätta en utredning för att utvärdera yttre hot mot de politiska partierna. För ett förbud mot utländsk finansiering är bra. Men det stora städarbetet måste partikanslierna göra själva.