Patrik Kronqvist
Klimatet har varit ett dominerande ämne under politikerveckan i åtminstone tio år. I organisationernas och företagens Almedalen är de gröna frågorna fortsatt stekheta. Även i år arrangeras ett närmast oräkneligt antal seminarier om sådant som vätgasmackar, trähusbyggande, koldioxidfritt stål och EU:s nya klimatpaket.
Men i partiernas Almedalen har något hänt: inför valrörelsen har politiker på båda sidor blocken börjat kasta klimatet under bussen.
Tidigare år handlade utspelen ofta om hur utsläppen från transportsektorn skulle kunna minska. I dag tycks det övergripande målet vara billigare bensin.
Tidigare fanns en vilja att göra Sverige till ett föregångsland. I dag frågar sig politiker snarare varför svenskarna ska behöva göra mer än bulgarerna.
Det är visserligen välkommet att det äntligen börjar röra på sig i kärnkraftsfrågan, men hoppet om nya reaktorer om ett decennium eller två minskar inte betydelsen av att minska utsläppen här och nu.
Skiftet var inte minst tydligt under Moderaternas ekonomiskpolitiska seminarium på söndagen. Finansministerkandidaten Elisabeth Svantesson pekade ut drivmedelsskatter och fordonsskatter som viktiga anledningar till svenskarnas minskade köpkraft.
Den stora udden riktades dock mot reduktionsplikten, som tvingar drivmedelstillverkare att späda ut fossil bensin och diesel med en allt högre andel biobränslen. Så sent som förra sommaren röstade M för att skärpa kraven på inblandning. Nu vill partiet i stället backa tillbaka till EU:s miniminivåer. Hej Bulgarien!
Räkna med många fler ofinansierade uttag från klimatbudgeten före valdagen.
De nya vindarna anades även när statsminister Magdalena Andersson talade på Almedalsscenen på söndagskvällen. Visserligen innehöll hennes tal ett pliktskyldigt klimatavsnitt – men inga konkreta politiska förslag. Att hon skurit ned klimatbiståndet kraftigt för att finansiera mottagandet av flyktingar från Ukraina undvek hon att nämna, liksom hennes försök att ge en tusenlapp till landets alla bilister.
Tendensen är ännu tydligare hos flera av de mindre partierna. Kristdemokraterna har skjutit M framför sig i frågan om drivmedelspriserna, medan V-ledaren Nooshi Dadgostar rentav har börjat argumentera för ett pristak för bensin. Trots det fortsätter Miljöpartiet att sladda i opinionen.
De senaste mandatperioderna har det funnits en ambition att binda dagspolitiken hårdare till de långsiktiga klimatmålen. Efter förebild från den ekonomiska politiken finns nu ett klimatpolitiskt ramverk som tvingar regeringen att redovisa vad man gör för att minska utsläppen. Åtgärderna utvärderas av det klimatpolitiska rådet.
Men om målet var att inskärpa samma ordning och reda i klimatpolitiken som i finanspolitiken måste klimatlagen betraktas som ett misslyckande.
Politiker som föreslår högre bidrag eller nya skattesänkningar får skämmas om de inte kan presentera en prislapp och helst också en finansiering. Men på klimatområdet går det fortfarande att komma undan med att vilja ersätta bindande regleringar – som reduktionsplikten – med förslag om elektrifiering som helt saknar beräkningar om påverkan på utsläppen.
”Fler laddplatser” är den moderna motsvarigheten till den lättsinniga gamla skattepolitikens ”dynamiska effekter”.
Och än så länge är det bara juli. Räkna med många fler ofinansierade uttag från klimatbudgeten före valdagen.
Förtydligande: I en tidigare version av texten nämndes en felaktig siffra för neddragningen på klimatbiståndet – den gällde hela nedskärningen på biståndet.