Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Pandemin är en kris för nationalismen

USA:s president Donald Trump och Kinas president Xi Jinping bär båda ett stort ansvar för det katastrofala coronautbrott som plågar världen. Här träffas de under ett G20-möte i Japan i juni ifjol.Foto: SUSAN WALSH / AP TT NYHETSBYRÅN

Coronautbrottet är ett hårt slag mot globaliseringen - men det är slutenhet och inskränkt nationalism som har lett oss in i det här nödläget. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I augusti 1997 gick larmet på den amerikanska folkhälsomyndigheten i Atlanta. Virologerna där hade utfört vad de trodde var ett rutintest för att utröna vilken influensastam en patient drabbats av. Men det visade sig handla om fågelinfluensa -  H5N1 - ett virus som aldrig förr smittat en människa. Patienten, en tidigare fullt frisk treårig pojke i Hongkong, hade dessutom avlidit.

Det blev startskottet för en stor internationell insats för att hindra vidare spridning. Under de följande månaderna smittades ytterligare 17 personer i Hongkong - fem av dem dog. Men genom att nödslakta över en miljon kycklingar, stänga djurmarknader i staden och införa nya karantänsregler lyckades man till slut sätta stopp för vad som skulle kunna ha utvecklats till en mycket dödlig pandemi.

Utbrottet av fågelinfluensa 1997 visar vikten av öppenhet och globalt samarbete för att sätta stopp för farliga sjukdomar. Det var tack vare ett internationellt nätverk av influensaforskare som viruset först kunde identifieras och det var genom ett idogt spårningsarbete av experter från hela världen som Hongkong snabbt kunde sätta in effektiva motåtgärder.

Slutenhet skapade pandemin

Under det pågående coronautbrottets första kritiska veckor - när smittan fortfarande hade kunnat stoppas i Wuhan - gjorde kinesiska myndigheter tyvärr precis tvärtom. De skickade polisen på läkare som larmade om sjukdomen, de tvingade forskare som identifierat viruset att förstöra sina prover och de dröjde flera veckor med att informera Världshälsoorganisationen (WHO). 

De överfulla sjukhusen i italienska Bergamo och de nyanlagda begravningsplatserna utanför iranska Qom är en följd av den förödande mörkläggningen. Enligt en brittisk studie hade spridningen kunnat vara 95 procent mindre om kraftiga åtgärder vidtagits tre veckor tidigare. Den geografiska utbredningen skulle också ha minskat avsevärt.

Men det finns ingen anledning för västvärlden att slå sig för bröstet. När Kina väl började dela med sig av informationen talade man länge för döva öron.

Den 24 januari beskrev kinesiska forskare för första gången den sjukdom som orsakas av det nya coronaviruset i en vetenskaplig artikel i tidningen Lancet. De rekommenderade skyddskläder åt sjukhuspersonalen, snabbtester för att diagnosticera sjukdomen och en noggrann övervakning av viruset i ljuset av dess ”pandemiska potential”. 

Men varningen förblev ohörd. Många länder, inte minst USA, dröjde med att agera tills smittspridningen var utom all kontroll. Genom den senfärdigheten utsätter väst nu världen för samma fara för smittspridning som Kina gjorde i inledningen av utbrottet. 

När åtgärder väl sattes in skedde det på många håll dessutom närmast i panik och till synes väglett av mottot ”var och en för sig”. Gränser stängdes och export av sjukvårdsmateriel stoppades. När Världshälsoorganisationen bad om 675 miljoner dollar för att kunna bekämpa sjukdomen globalt var det dessutom få som ville öppna plånboken. Den snålhet och brist på samarbete som många länder nu uppvisar hotar att slå tillbaka som en bumerang.

Svaga hälsosystem hotar världen

Hittills är det relativt rika länder, med undantag för Iran, som drabbats hårdast av pandemin.  Men snart kommer vi troligen att få se stora coronautbrott även i fattigare områden med svaga sjukvårdssystem, som i Afrika söder om Sahara.

Det betyder inte bara att viruset kan leva vidare där och spridas tillbaka till västvärlden och orsaka nya utbrott. Ju fler personer som drabbas i världen, desto större blir också risken att viruset muterar till en form som gör det än mer smittsamt och farligt - det var det som skedde vid ebolautbrottet 2014.

Svaga hälsosystem - oavsett om det handlar om dålig tillgång till tvål och vatten i Afrika eller brist på sjukvårdsutrustning i sanktionernas Iran - blir därmed ett hot mot hela världen. 

Coronautbrottet har beskrivits som en kris för globaliseringen. Och på ett sätt är det förstås det när flygplan parkeras, frihandeln inskränks och gränsbommar fälls ner. Den egoism som europeiska länder hittills har uppvisat hotar att skada EU-samarbetet i grunden.  

Men pandemin kan lika gärna beskrivas som en kris för slutenhet och inskränkt nationalism. De var ju starkt bidragande orsaker till att viruset kunde slinka ut ur Wuhan och de förhindrar än så länge ett starkt globalt svar på pandemin. 

I längden är stängda gränser inte ett effektivt skydd mot virus. Världen upplevde ju dödliga pandemier långt innan det fanns lågprisflyg och containerfartyg.

För att kunna bekämpa viruset behövs tvärtom mer av internationellt samarbete och öppenhet. Om vi ska kunna stoppa denna pandemi - och nästa - måste kunskap och sjukvårdsmateriel kunna färdas lika snabbt och lätt över världen som coronaviruset.