Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

P1 bör stå emot debatthysterin

Debattledare. Alexandra Pascalidou är programledare för P1 Debatt. Foto: STEFAN FORSELL
Foto: Stefan Forsell

Nyligen upptäckte ledningen för Sveriges Radio en lucka på den svenska mediemarknaden:

Det finns för lite åsikter.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I söndags hade så P1 Debatt premiär, den första upplagan hade rubriken "Hur mycket rasism tål Sverige?". Efteråt har debatten dock främst handlat om hur lite public service-karaktär det var över tillställningen.

Men låt oss bortse från att moderatorn Alexandra Pascalidou endast godtog en sorts antirasism och att hon inte drog sig för att driva med dem som tyckte "fel".

Den mest intressanta frågan är: Varför tycker Sveriges Radio att det behövs ännu ett debattprogram?

De senaste 15 åren har den tekniska utvecklingen skapat en fullkomlig åsiktsexplosion. Bloggar, sociala medier och podcasts har gett oss bredare debatter, nya infallsvinklar och mer sakkunskap.

Det är en utveckling som främst skett utanför de traditionella medieföretagen. Med en text om sin sjuka mamma Annica på bloggen Klamydiabrevet fällde exempelvis Emelie Holmquist sånär regeringen Reinfeldt i valrörelsen 2010.

Traditionella medier har dock inte varit sena att haka på, både genom att plocka upp omdiskuterade ämnen och identifiera nya debattörer. Men tidningarna har också upptäckt att opinionsmaterial lättare blir virala än raka nyhetstexter. Dagens Nyheters tre mest lästa artiklar förra året var till exempel alla opinionsartiklar skrivna av personer som inte jobbar på tidningen.

Förändringen mot mer opinionsmaterial drivs i många fall också av ekonomiska realiteter. Den digitala strukturomvandlingen har gjort att intäkterna faller kraftigt för många medier, hundratals journalistjobb har försvunnit bara de senaste åren. Och redaktionerna lär fortsätta krympa.

Opinionsmaterial av externa medarbetare är däremot billigt - ofta helt gratis. Det är extra tacksamt när digitaliseringen gjort att antalet spaltmeter och sändningstimmar är potentiellt obegränsat.

Public Service-bolagen står dock oberörda av strukturomvandlingen. När konkurrerande redaktioner i många fall ser intäktsminskningar på tvåsiffriga procenttal varje år räknas SVT och SR:s intäkter i stället stadigt upp med två procent årligen.

Det är därför så oerhört märkligt att P1 lanserar debattprogram med samma gäster som hörs hos alla andra.

Att SVT:s Aktuellt gör braskande rubriker på opinionsundersökningar om vad svenskarna tycker om att bli äldre. Att Kulturnyheterna tycks vilja bli en sida för extern kulturdebatt. Att SR:s Medieormen vill bli detsamma för mediedebatt. Eller att nätsidan SVT Debatt sysselsätter hela fyra personer.

Public service-bolagen om några borde kunna satsa mer på egna reportrar som gräver i ämnen snarare än debatterar dem. I stället får de sällskap av ännu fler offentligt finansierade institutioner som satsar på debatt, nu senast Kulturhuset i Stockholm.

Jag är givetvis medveten om att skärvorna yr härinne i glashuset. Ja, jag är ledarskribent och dessutom före detta debattredaktör, men jag är också en flitig radiolyssnare med FM-bandet ständigt inställt på P1. Om det ska vara någon poäng med public service - och om dagens tvångstaxering ska framstå som rimlig - måste SR och SVT särskilja sig.

Så den frågan jag hellre skulle vilja, ehm, debattera är: Hur mycket offentligt finansierad debatt tål Sverige?