Patrik Kronqvist
Kombinationen valrörelse och moderatledare gör att vänstern lätt tappar fattningen. Det är sen gammalt.
Inför valet 1991 varnade statsminister Ingvar Carlsson, S, gravallvarligt för att spädbarnsdödligheten i Sverige skulle fördubblas om Carl Bildt kom till makten.
Och 2014 dömde Stefan Löfven ut Fredrik Reinfeldts tal om att svenskarna skulle öppna sina hjärtan för flyktingar som ”ovärdigt”.
Till mönstret hör också att samma M-ledare ofta lovordas från vänsterhåll när de väl har avgått. Bildt betraktas numera ofta som en statsman som verkade för öppenhet medan Fredrik Reinfeldts lyfts fram som en fyrbåk för humanismen.
Hyllningarna av gamla M-ledare görs dock inte sällan för att framhålla hur allmänt usla deras efterträdare är. Den sittande partiledaren för Moderaterna anses aldrig vara värdig nog att styra riket.
Årets valrörelse utgjorde inget undantag.
Det allra grövsta påhoppet på Ulf Kristersson stod sannolikt LO-basen Susanna Gideonsson för när hon hävdade att han ”drivs av arbetarhat”.
Men det mest försåtliga angreppet kom från den vänsterlutande Arenagruppen.
I mitten av augusti gav dess förlag Atlas ut boken Radikaliserad konservatism. Där driver den österrikiska statsvetaren Natascha Strobl tesen att konservativa partier i vissa länder har börjat anpassa sig till högerradikala rörelser.
I stället för att söka politiska kompromisser försöker de statsbärande partierna till höger numera skapa maximal osämja. Metoderna innefattar allt från lagbrott och polariserande retorik till regelrätta försök att krossa politiska motståndare.
Genomgående är också attackerna mot andra institutioner – som parlamentet, det oberoende rättsväsendet och den fria pressen.
Ett tydligt kännetecken är dessutom personkulten, där en karismatisk ledare tar fullständig kontroll över sitt parti och får en närmast religiös status.
Så lyder i korthet Strobls analys.
Hennes två främsta exempel på denna radikalisering är Sebastian Kurzs ÖVP i Österrike och Donald Trumps Republikanerna i USA.
Boken kan för all del vara värd en kväll i läsfåtöljen, även om den svala analysen snabbt får ge vika för ett mer politiskt vänsterperspektiv.
Om Ulf Kristersson planerar att regera som en radikaliserad konservativ döljer han det oerhört väl.
Men det är knappast Arenagruppens djupa intresse för österrikisk inrikespolitik som fick dem att ge ut denna bok med bara ett par veckor kvar till det svenska valet.
Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena idé, försöker redan i förordet puffa läsaren i rätt partipolitisk riktning. Frågan är inte om Moderaterna (och KD) skulle kunna radikaliseras på samma sätt som ÖVP och Republikanerna, utan om det inte redan har hänt, skriver hon insinuant.
Man kan tycka att det är rent skrattretande att hävda att Ulf Kristersson skulle vara Sveriges svar på Donald Trump.
Denna försynta seminariepolitiker – som i opposition har tagit fram ett brett paket för att stärka domstolarna och grundlagen – skulle alltså utgöra ett hot mot den liberala demokratin?
Och personkult? Ulf Kristersson är ju så förtjust i att skicka fram Forsell och Svantesson i debatterna att hans osynlighet i medierna rentav noteras av opinionsföretagen.
Men den grovt tillyxade tes spreds ändå okritiskt vidare av tyckare i Sydöstran och på DN Kultur. Till och med DN:s liberala ledarsida lånade sig till budskapet om radikaliseringen när Emma Høen Bustos hävdade att de konservativa krafterna i svensk politik är på väg att ”rasa samman”.
Nu är valet över och om Ulf Kristersson planerar att regera som en radikaliserad konservativ döljer han det fortfarande oerhört väl.
I sitt valnattstal berömde han sin politiska motståndare Magdalena Andersson och tackade henne för en god match (en artighet som S-ledaren ännu inte har återgäldat).
Och när han i måndags höll sin första presskonferens efter valet var det stora beskedet att den S-märkta statssekreteraren Oscar Stenström ska få fortsätta att sköta Natoförhandlingarna åt Sverige.
Låter inte det mer som John McCain än Donald Trump?
Om vänstern på allvar skulle oroa sig över att Moderaterna kan radikaliseras borde man vara glad över att just Ulf Kristersson leder partiet. Men i stället fortsätter man att ropa varg som man alltid har gjort.
I fall M-ledaren själv tar illa vid sig av påhoppen kan han åtminstone trösta sig med en sak:
Om sisådär tio år kommer han säkerligen att hyllas av vänstern.