Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Nej, all kritik mot media är inte brun

Att gå till våldsam attack mot alla kritiker är inget effektivt sätt att skapa förtroende för medier.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I tolv år har jag arbetat heltid i mediebranschen. På visitkorten har titlarna skiftat, från chefredaktör och ansvarig utgivare till nyhetsreporter, textredigerare och webbredaktör.

Men kritiken har varit konstant. Som journalist får jag ofta försvara medier och journalistik i största allmänhet: på Facebook, under gårdsstädningen, vid dagishämtningen eller över julsnapsen med farbröderna.

Ibland förklarar jag hur medier arbetar, ibland erkänner jag att kritikerna har en poäng, ibland försöker jag korrigera uppenbara missförstånd.

En metod jag däremot inte har prövat är att anklaga kritiker för att vara i maskopi med högerextremister eller för att vara ett hot mot demokratin. Till min sorg används dock den typen av argumentation numera närmast reflexmässigt av vissa kolleger.

 

Den senaste omgångens debatt om medierna tog fart efter helgens DN-reportage om SD-anhängare och invandringskritiker på Östermalm i Stockholm. Där framförde moderatparet Lena och Ulf Adelsohn svepande kritik mot svenska medier som påstods förtiga fakta om invandringen. När paret senare fick chansen att utveckla kritiken i radioprogrammet Studio Ett blev de knappast mer konkreta.

Paret förtjänade mothugg. Men proportionerna?

Martin Jönsson klumpade i DN Kultur ihop uttalandet med de ryska trollfabriker som aktivt försöker tysta skribenter och undergräva förtroendet för västerländska medier.

Jan Helin, tidigare chefredaktör för Aftonbladet och tillträdande programdirektör på SVT, menade i Studio Ett att paret var rov för en ideologi för vilken det är viktigt att måla ut "medierna som en del av en konspiration som försöker påtvinga folket ett mångkulturellt samhälle". I förbifarten påstod den blivande public service-chefen att detsamma även gäller min kollega Ann-Charlotte Marteus.


För Eric Rosén på vänstersajten Politism blev paret Adelsohns lösa tyckande en förevändning att återigen ge sig på Sakine Madon, fristående kolumnist för Expressens ledarsida. Eftersom Madon i ett par tidigare krönikor återgett berättelser från journalister om hur medier har vinklat nyheter för att missgynna SD, menar Rosén att hon har blivit en av "rasistsajternas apologeter och hjälpt till att lyfta konspirationsteoriernas logik".

För bara några år sedan sågs kritik av medier allmänt som något progressivt. Den numera nedlagda sajten mediekritik.nu presenterades på socialistiska forum som ett gott exempel på gräsrotsbaserad aktivism och det gick inte en vecka utan att "Bonniers mediemakt", och dess påstådda bidrag till journalistikens snedvridning, diskuterades på kultursidorna.

Nu har det närmast blivit en dygd att inte bedriva mediekritik. Till och med delar av vänstern, som annars är marinerade i postmoderna tankar om att det inte finns några riktiga sanningar, tycks plötsligt gå i god för varje stavelse som etablerade nyhetsmedier publicerar.

 

Vad är det egentligen som har hänt? En uppenbar förklaring är att branschen befinner sig mitt i en svår strukturomvandling. När Ulf Adelsohn var ute och vevade mot Svenska Dagbladets journalistik 2007 uppfattades det närmast som en hedersbetygelse. Nu är mediekritik från samma person ett hot mot demokratin.

En annan orsak kan vara att det faktiskt bedrivs systematiska kampanjer som syftar till att undergräva förtroendet för medierna.

Men svaret på de problemen kan inte bli att medieföreträdare anammar någon slags påvlig ofelbarhetsdogm och kategoriskt buntar ihop alla kritiker med högerextremister och bruna. Den behandlingen har inte bara en vilt svingande Ulf Adelsohn fått utstå utan också en eftertänksam och erfaren reporter som Lasse Granestrand, vars synpunkter på mediernas bevakning av migrationspolitiken branschen har all anledning att lyssna noga på.

Hårda angrepp mot alla kritiker är tvärtom en direkt kontraproduktiv strategi för den som vill stärka förtroendet för medierna. När har en aggressiv kåranda någonsin varit utvecklande för en verksamhet?

Nej, jag menar inte att medieföreträdare ska lägga sig platt för svepande påståenden om mörkläggning eller uppenbara konspirationsteorier. Däremot bör de bemöta argumenten i stället för att slentrianmässigt kleta brunfärg på avsändaren.

 

Läs också: Journalister vinklar för att inte gynna SD

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.