Patrik Kronqvist
I slutet av november skrev jag en krönika om rånvågen mot näringslivshöjdare i Sverige. Samma kväll plingade det till i mejlkorgen. ”Anders” – en högt uppsatt näringslivsprofil – tackade för texten och skrev att han själv redan flyttat utomlands av säkerhetsskäl.
Några veckor senare berättar han sin historia för mig över videolänk.
För sex-sju år sedan hade Anders knappt ens funderat över sin privata säkerhet. Men så föreslog en styrelseledamot i hans bolag en säkerhetsgenomgång för hela familjen.
Resultatet gjorde Anders orolig.
I sin briefing pekade säkerhetsbolaget bland annat på faran med ”mikrokidnappningar” – snabba förlopp där barn dras in i en bil och föräldrarna krävs på pengar över telefon. Många väljer att betala i stället för att kontakta polisen.
– De här säkerhetsbolagen lever så klart i viss mån på att skrämma upp folk. Men i efterhand har det slagit mig att den utveckling av kriminaliteten som de målade upp i sina scenarier– vad gäller exempelvis ökade skjutningar – faktiskt har blivit verklighet, säger Anders.
Han skaffade polislarm och ett säkerhetsrum i lägenheten. Han informerade lärarna på skolan om hotbilden mot barnen. Han försökte också få skyddad identitet, men han fick nej eftersom han inte hade mottagit några konkreta hot.
– Det förvånade mig att det inte gick att dölja sina uppgifter i adressregistret. I Sverige kan man ju få så mycket information. Det är enkelt att ta reda på var man bor, det är enkelt att få ut ritningar. Det blir rena smörgåsbordet för kriminella.
På säkerhetsbolagets uppmaning valde han att skriva sig på en kontorsadress i stället. Men med ett snett leende påpekar Anders att det numera är ett brott i sig.
En formulering i säkerhetsbolagets genomgång hade dock fått en idé att gro: ”Med tanke på utvecklingen i landet rekommenderar vi alla som kan att flytta från Sverige”.
* * *
– Brottsligheten är en stor fråga vid middagsborden där jag bor. En del säger att de tänker flytta om det eskalerar, berättar ”Robert”, en annan person med hög position i svenskt näringsliv, för mig.
De senaste två veckorna har det varit två villainbrott på hans lilla gata. Larm och övervakningskameror verkar inte avskräcka tjuvar längre – de går bara snabbt in och tar vad de vill ha.
Robert har inga planer på att lämna Sverige. Men han kommer på sig själv med att bli riktigt rädd i vissa situationer, som när han kliver ur bilen i ett öde parkeringsgarage. En bekant till honom blev kidnappad på det sättet. Numera väljer han också att ta emot bud på sitt kontor i stället för i hemmet.
Störst är dock rädslan för att något ska hända barnen.
– En person som jag känner blev rånad på sin bil i hemmet när barnen var där. Det är jätteotäckt att tänka vad en sådan sak kan göra med en 9-årings syn på livet, säger Robert.
Han har själv inte råkat illa ut. Men han känner folk som har det. Någon blev rånad på väg hem från Sturehof. En annan blev av med sin klocka under pistolhot.
Polistätheten är nästan tre gånger så hög som i Sverige. Straffen är hårdare.
Men Robert hör också berättelser om hur kriminella försöker nästla sig in i affärsverksamheter. En företagare han känner till drabbades av ett dataintrång. En kriminell gruppering hotade därefter med att läcka uppgifterna om han inte startade ett nytt bolag och satte sig i styrelsen tillsammans med dem. Företagaren valde att lämna landet ett tag på inrådan av sitt säkerhetsbolag.
Även Robert har fått råd om hur han ska bete sig för att minska risken för brott. Han har stängt ned Facebook och Instagram för andra än de närmaste. Bilarna är leasade så att de inte syns i några register. Klockor har han helt slutat att bära. En del uppmaningar är dock svåra att lyda: Hur gör man för att ta olika vägar till jobbet varje dag?
Flera gånger per dygn ronderar säkerhetsbolaget runt hans villa. Men det gör honom också kluven. Han har besökt svenska vänner i Latinamerika som lever i gated communities och med beväpnade vakter.
– Sverige har ju varit ett bra land just för att det har varit förskonat från den typen av brottslighet. Om det är för många människor som saknar hopp och framtidstro blir det dåligt för alla – även för dem som bygger murar och sätter sig på insidan, säger Robert.
Han är noga med att påpeka att situationen nog är värre för dem som lever i utsatta områden och har gängen rakt utanför dörren. Själv har han engagerat sig i projekt för att förbättra situationen.
Robert blir irriterad över att det i debatten stundtals har setts som ett tecken på främlingsfientlighet att påtala problemen med kriminalitet.
– Jag är tvärtom livrädd för vad som ska hända om den breda mitten inte ser de här problemen och adresserar dem. Då kan det slå fullständigt slint med galna straff och folk som skickas ut ur landet. Det är inte alla krafter som är goda, säger han.
* * *
– Vi såg extremt många värden med Sverige. Men till slut var det inget svårt beslut att flytta. När man väl har gjort det känns det ganska självklart. Jag tror aldrig att vi kommer att flytta hem igen.
Anders ser glad ut när han berättar om livet i det nya hemlandet vid Medelhavet. Vädret är fint, människor är trevliga, barnen trivs i skolan och efter några år med privatlärare börjar även språket att flyta. Framförallt känner han sig tryggare där.
Polistätheten är nästan tre gånger så hög som i Sverige. Straffen är hårdare. Men framför allt räcker det inte med en enkel nätsökning för att ta reda på var han bor och vilka bilar han äger.
– Här vet knappt regeringen var jag håller hus. Det finns inga centrala register, säger han.
Anders uppskattar att säkerhetsmedvetandet är högre i hela samhället.
– På svenska skolor kan vem som helst öppna dörren och kliva rakt in. Där mina barn studerar nu kan ingen utomstående ens ta sig in på skolgården.
Anders betonar att han inte har flyttat av skatteskäl – då skulle han ha valt Schweiz, Luxemburg eller Monaco i stället.
Den här gruppen kommer inte att skriva några debattartiklar i tidningarna. Om det blir tillräckligt illa kommer de bara att sticka.
De sista fem åren i Sverige betalade han över 75 miljoner kronor i skatt. Den stora skillnaden är nu att skatteinbetalningarna går till det nya hemlandet. Dit går också allt mer av hans privata investeringar.
En av Anders kolleger har redan följt efter honom och hans bolag har startat upp verksamhet i landet. Den satsningen hade skett i Sverige annars, tror han.
Anders påpekar att han verkligen inte vill att någon ska tycka synd om honom. Han tycker att han har ett fantastiskt liv. Men han blev arg när han följde den svenska debatten om rånvågen mot rika. Att vanligt folk hånar förmögna människor får man kanske köpa, tycker han. Men det irriterar honom att även högt uppsatta riksdagsledamöter gjorde sig lustiga över människors rädsla.
– Det här är en dålig samhällstrend. Det börjar kanske med brott mot de allra rikaste. Men det stannar inte där. Det kommer att drabba alla.
När han pratar med andra svenska entreprenörer handlar samtalen ofta om att flytta utomlands. Många går i sådana tankar.
– Man behöver inte ta mer än en halv öl innan frågorna kommer. De frågar hur det är att flytta från Sverige. Hur det är att sköta bolaget från ett annat land. Många är genuint oroliga.
Han säger en sak till som låter närmast som en varning.
– Entreprenörer klagar aldrig. De hittar lösningar. Den här gruppen kommer inte att skriva några debattartiklar i tidningarna. Om det blir tillräckligt illa kommer de bara att sticka. Tyvärr tror jag att vi är på väg dit.