Patrik Kronqvist
Fallet med Nacka kommun som köpt lägenheter åt en syrisk man och hans tre fruar har lett till en välbehövlig diskussion om huruvida svenska myndigheter ska acceptera polygami. Men det sätter också fenomenet med kommuner som shoppar bostadsrätter i blixtbelysning.
Nacka kommun köpte de tre lägenheterna i Saltsjöbaden åt fruarna och de sexton barnen för närmare 14 miljoner kronor. Månggiftet, den höga summan och i viss mån även adressen gör att uppmärksamheten har blivit stor.
Men detta är långtifrån de första lägenheter som Nacka kommun har köpt. Under två års tid har kommunen betalat över 300 miljoner kronor för bostadsrätter.
Fler kommuner köper bostadsrätter
Metoden är inte ny, flera kommuner har i decennier ägt bostadsrätter som man hyr ut till personer som annars hade riskerat hemlöshet. Men på bara ett år har antalet kommuner som hyr ut egna bostadsrätter eller småhus i andra hand mer än fördubblats. Förklaringen är den anvisningslag som sedan ifjol tvingar kommunerna att ta emot nyanlända.
Den folkliga ilskan mot kommunala lägenhetsköp i stor skala är förståelig. På en redan överhettad bostadsmarknad går kommunerna in och eldar på marknaden ytterligare. Grupp ställs mot grupp. Medborgare som vill köpa en bostad riskerar att bli överbudade med sina egna skattepengar.
Det sticker också i ögonen att bostadsrättsföreningar inte kan neka kommuner att köpa eller hyra ut sina lägenheter. För fem år sedan stoppade de rödgröna och SD en lag som skulle ge bostadsrättsinnehavare rätt att hyra ut sin bostad utan föreningens tillstånd. Men för kommuner finns alltså en gräddfil.
Det kan bli en dyr affär för grannarna. Fråga bara den bostadsrättsförening i Malmö som tvingades betala 200 000 kronor i självrisk efter att en av kommunens andrahandshyresgäster somnat ifrån en marschall.
Lita inte heller på kommunernas försäkringar om att boendet bara är tillfälligt och lägenhetsköpen är en god affär. I Malmö har hundratals andrahandshyresgäster fått besittningsrätt i kommunens lägenheter och kommer att kunna bo kvar livet ut.
I en tid när tiotusentals nyanlända och deras anhöriga snabbt behöver få tak över huvudet finns dock inga bra lösningar. I bostadsbristens Sverige ställs grupp mot grupp nästan vilken väg man än väljer.
Slår mot våldsutsatta kvinnor
Många kommuner har börjat använda socialtjänstens lägenheter åt flyktingar. I augusti vittnade socionomen Hans Li Egnell om hur Stockholms stads prioritering av ensamkommande har gjort det svårare för våldsutsatta kvinnor att få bostad. Andra kommuner låter flyktingar gå före i den vanliga bostadskön, vilket leder till andra undanträngningseffekter.
I teorin skulle nybyggen kunna vara en lösning - åtminstone på sikt . Men i praktiken har kommunerna negativa incitament att bygga bostäder för nyanlända. Det skulle inte bara kräva stora investeringar – när den statliga etableringsersättningen tar slut efter två år är risken dessutom stor att kommunen även tvingas betala hyra och försörjningsstöd.
Visst kan man moralisera över det. Men ekonomiska drivkrafter lär väga tyngre för kommunpolitikerna än bannbullor. Några initiativ för att förändra systemet och exempelvis låta staten betala mer har inte tagits av regeringen, inte ens de magra bostadssubventionerna riktas direkt till nyanlända.
Den bistra sanningen är helt enkelt att det inte finns någon plan - statlig eller kommunal - för var alla flyktingar ska bo någonstans. Grupp kommer att fortsätta ställas mot grupp. Men protesterna blir högst när det är medelklassen som känner sig hotad.
Läs också: