Patrik Kronqvist
I fjol var den globala utsläppsminskningen historiskt stor. Jämfört med 2019 sjönk koldioxidutsläppen med upp till åtta procent. Men det finns ingen anledning att jubla. Minskningen beror främst på de stora nedstängningarna under pandemin, konstaterar Klimatpolitiska rådet i sin färska årsrapport.
Trots att motorvägar låg öde, fabriker stod stilla och flygplan stannade på marken låg minskningen alltså bara i nivå med vad som krävs varje år om den globala temperaturökningen ska kunna hållas under 1,5 grader.
Det ger en fingervisning om de massiva investeringar och stora reformer som behövs om målen ska nås.
Pandemin visar åtminstone att pengar inte behöver vara ett problem i kris. I fjol stimulerade världens regeringar ekonomin med fjorton tusen miljarder dollar. Det är mer än tio gånger så mycket som beräknas krävas per år för att nå 1,5-gradersmålet.
Den svenska regeringen har hittills satsat närmare 400 miljarder kronor. Huvudsyftet har förstås varit att rädda jobb och företag, inte att minska utsläppen. Det är en rimlig prioritering, som också kan gynna klimatet – vid massarbetslöshet och konkurser brukar ju stödet för klimatåtgärder annars sjunka.
Coronakrisen ser tyvärr ut att bli ännu en missad chans att ändra kurs.
Regeringen har dock lagt 97 av miljarderna på något man kallar ett ”kraftfullt grönt återstartspaket”. Synar man innehållet är det mest bara luft. Blott tio miljarder bidrar till klimatomställningen, en miljard motverkar rentav klimatmålen, enligt Klimatpolitiska rådets beräkningar. Andra europeiska länder har varit betydligt bättre på att koppla klimatfrågan till krispaketen.
Ett tydligt exempel på hur kortsiktigt det kan bli är att regeringen under krisen har satsat nästan tre gånger så mycket på stöd till flygbranschen som till kollektivtrafiken. Det kan leda till högre priser, uteblivna investeringar och minskat resande. I förlängningen hotar det rentav Sveriges klimatmål, varnar rådet. Coronakrisen riskerar att bli ännu en missad chans att slå in på en ny kurs.
Ännu mer illavarslande är att klimatomställningen inte alltid tycks vara styrande ens bortom krisen. Trafikverket la i höstas fram ett förslag på inriktning för kommande infrastruktursatsningar. Det handlar om hundratals miljarder kronor för de kommande 12 till 16 åren – alltså en betydande del av den tid som återstår innan Sverige ska ha negativa utsläpp år 2045.
Där avvisar man i princip idén om att ny infrastruktur kan påverka utsläppen på något avgörande sätt. Motorvägsbyggena ska fortsätta som vanligt, klimatmålen får i stället nås med fler elbilar och mer biodrivmedel, menar Trafikverket.
Klimatpolitiska rådet är i likhet med en lång rad myndigheter mycket kritiskt mot Trafikverket. I rapportens kanske hårdaste sågning menar rådet att det inte duger som underlag för en proposition – arbetet måste göras om.
Hur det blir med just den saken är ännu inte bestämt. Men det är dessvärre ett faktum att takten i klimatomställningen är för låg, och att de beslutade reformerna inte är tillräckliga. Högtidsorden om att klimatet är en ödesfråga har ännu inte omsatts i praktisk politik.
Efter sju år med Miljöpartiet i regering är Sverige på god väg att missa klimatmålen.