MP:s uranförbud är helt absurt

Kvarntorpshögen utanför Kumla är Närkeslättens högsta punkt. De 157 meterna över havet gläder mountainbike-cyklister på sommaren och slalomåkare på vintern.

Som namnet antyder handlar det inte om någon naturlig formation. Högen består av rester från den brytning av oljeskiffer som drog i gång under andra världskriget – när försvaret behövde inhemsk olja – och som avslutades först en bra bit in på 1960-talet. 

Det är inte bara cyklister och skidåkare som dras till platsen, genom åren har många gruvbolag också kastat lystna blickar på Kvarntorpshögen. Resterna rymmer nämligen betydande mängder uran. 

År 2018 skrinlades dock alla planer på att exploatera gruvsoporna då den rödgröna regeringen med stöd av C och V förbjöd uranbrytning i Sverige. För Miljöpartiet var förbudet ett led i försöken att på alla sätt försvåra och förhindra för svensk kärnkraft.

”Först kom målet om 100 procent förnybar energi. Sedan kom nedläggningar av kärnkraftsreaktorer, och nu kommer förbud mot uranbrytning. Vi är effektiva och flitiga denna mandatperiod”, som Lorentz Tovatt, MP:s klimatpolitiska talesperson, uttryckte saken när han i en riksdagsdebatt 2018 firade att ”kärnkraftens era är över.” 

Det visar på ett närmast övertydligt sätt att Miljöpartiets viktigaste politiska målsättning faktiskt inte har varit att minska koldioxidutsläppen. 

För medan MP alltså redan för fyra år sedan såg till att stoppa uranbrytningen, dröjde det ända fram till förra veckan innan utvinningen av klimatbovarna olja, kol och gas förbjöds i Sverige.

Det dogmatiska kärnkraftsmotståndet har haft högre prioritet.

I klimatets namn är det hög tid att begrava den absurda politiken.

Efter Rysslands invasion av Ukraina har Miljöpartiet agerat ännu mer skamlöst. Partiets företrädare använder nu importen av ryskt uran till Sverige som ett argument mot kärnkraft – trots att man själva sett till att de svenska fyndigheterna inte får röras.

Sommaren 2022 har det blivit allt mer uppenbart att Lorentz Tovatt har fel – kärnkraftens era är inte över. Vattenfall startar en förstudie om att bygga små modulära reaktorer, Europaparlamentet röstar för att kärnkraftsinvesteringar ska betraktas som gröna och till och med Socialdemokraterna har nervöst börjat flörta med den kärnkraftsvänliga opinionen.

Allt talar för att det kommer att fortsätta produceras kärnkraftsel i Sverige även efter det att de nuvarande reaktorerna har tjänat ut.

I det läget borde det vara givet att häva förbudet mot uranbrytning. Det är inte självklart att det skulle leda till att det öppnas renodlade urangruvor i Sverige. Men det skulle definitivt underlätta andra gruvprojekt där uran är en biprodukt. Sällsynta jordartsmetaller – som är helt centrala för klimatomställningen – är exempelvis ofta bundna i mineraler som är rika på uran.

I dag tvingas gruvbolagen inte bara avstå från de extraintäkter som det kan ge, de måste också lägga stora kostnader på att hantera och deponera uranet som avfall, med de miljörisker det innebär. Bara från Kvarntorpshögen med omgivningar läcker det varje år ut 45 kilo av det radioaktiva grundämnet i naturen.  

Därför är det egentligen felaktigt att tala om ett förbud mot uranbrytning. Det är bara inte tillåtet att göra något vettigt med det. Nej till kärnbränsle, men ja till en ny slagghög alltså.

I klimatets namn är det hög tid att begrava den absurda politiken.

Rättelse: Kvarntorpshögen är Närkeslättens högsta punkt – inte Närkes.