Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

MP göder en farlig dolkstötslegend

Miljöpartiets mediehantering av Kaplans avgång är inte bara ett problem för partiet självt. Den ger också bränsle åt konspirationsteorier om att muslimer inte skulle vara välkomna i politiken.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Beskeden att bostadsminister Mehmet Kaplans tvingas avgå och att Yasri Khan petas som kandidat till MP:s partistyrelse har av en rad debattörer tagits som intäkt för att muslimer inte har någon plats i svensk politik.

Det hade aldrig hänt en vit politiker, hävdade Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer.

Journalistkåren vill inte se troende muslimer i politiken, påstod Kitimbwa Sabuni från Muslimska mänskliga rättighetskommittén.

Nej, det är det politiska etablissemanget som vill göra sig av med muslimerna, invände Masoud Kamali vid Mittuniversitet.

Deras uttalanden är knappast något nytt under solen. Trots att Musa och Sabuni i retoriken säger sig kämpa för integration missar de i praktiken sällan ett tillfälle att spä på polariseringen. Kamali å sin sida lyckades i SvD på samma gång efterlysa fler politiker med muslimsk bakgrund och avfärda många av dem som redan slagit sig fram. Gymnasieminister Aida Hadzialic, S, och miljöpartisten Jabar Amin var bland dem som fick sin "muslimska tro" ironiskt prydda med citationstecken.

Nytt denna gång är däremot att ett helt parti, Miljöpartiet, har bidragit till att sätta fart på ryktesspridningen: Mehmet Kaplan har egentligen inte gjort något större fel, var budskapet från språkrören när bostadsministern fick lämna sin post.

 

Den märkliga mediehanteringen där MP-ledningen öste lovord över ett sparkat statsråd och länge var märkligt vag kring varför Khan inte var lämplig att sitta i partistyrelsen har hittills främst analyserats som ett problem för partiet självt. So what, kan man tycka, om det skulle få väljarna att svika och De gröna halkar ur riksdagen 2018?

Problemet är att språkrörens tal om att det var "den negativa bilden" av Kaplan som fällde honom öppnar för valfria konspirationsteorier.

 

Den som söker inspiration kan lyssna på Miljöpartiets mer grånade företrädare. EU-parlamentarikern och förra språkröret Peter Eriksson har sagt att Kaplans avgång har rasistiska orsaker, medan partiets grundare Per Gahrton valde att skylla på en israelisk konspiration. Det enda som hittills har saknats är väl en maskros som lyfter frågan om Kaplans avgång inte har något med "chem trails" att göra.

Miljöpartisterna borde begrunda sitt ansvar i en allvarlig fråga. Det råder knappast några tvivel om att islamofobi är en verklig och farlig företeelse i Sverige. Att öppna mejlkorgen efter att ha skrivit om jihadism eller fundamentalister i förorten är som att stirra ner i en avgrund.

Viktigare än att språkrören ställer sina poster till förfogande inför partikongressen är därför att man får ordning på de budskap man sänder ut.

 

Ett första steg vore att förklara att partier är åsiktsgemenskaper - eller åtminstone är tänkta att vara det. Personer som hyllar auktoritära regimer eller umgås med extremister kan därmed inte företräda Miljöpartiet – och det oavsett om de är kristna, muslimer eller ateister.

I sin vilja att vara lojala mot kamraten Mehmet har språkrören gjort integrationen en björntjänst. En dolkstötslegend om att Kaplans avgång berodde på att han är muslim är det sista Sverige behöver.

 

Läs också:

Mehmet Kaplan var ett fiasko som bostadsminister

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!