Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Miljöpartiets politik är klimat-korkad

Det finns en enorm potential i att med ekonomiska styrmedel använda marknadens kreativitet för att lösa klimatproblemen. Men i stället förlitar sig MP på snåriga stöd som kräver byråkraters godkännande, skriver Patrik Kronqvist.

Miljöpartiet har så bråttom att rädda jorden att man överlåter det mesta av arbetet till nästa regering.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I Miljöpartiets retorik är klimatet en ödesfråga och klockan ständigt fem i tolv.

"Det är jäkligt bråttom", som nu avgångna miljöministern Åsa Romson uttryckte saken för två år sedan.

I praktiken verkar MP dock tycka att det är gott om tid. När Konjunkturinstitutet gjorde en snabbutvärdering av miljöpolitiken i nästa års budget konstaterade man att den "i stort sett saknar åtgärder som får effekt i närtid".

Trots alla högtidliga MP-formuleringar om att kunna se barnbarnen i ögonen skjuter regeringen dessutom upp de riktigt stora klimatsatsningarna till efter nästa riksdagsval, vilket förstås gör det högst osäkert om de överhuvudtaget blir av.

Det gäller även satsningarna på järnväg. Trots att en tågresa mellan Stockholm och Göteborg på grund av dåligt underhåll redan nästa år kommer att bli 20 minuter längre blir det inget nämnvärt tillskott före 2019. Det betyder förstås att fler i stället kommer att välja flyget eller bilen.

För att göra saken än värre dömer Konjunkturinstitutet också ut många av de miljösatsningar som faktiskt ska genomföras nästa år.

När klimatminister Isabella Lövin, MP, sommartalade i augusti var Klimatklivet, där staten medfinansierar klimatinvesteringar i kommuner och regioner, det stora huvudnumret. Konjunkturinstitutet konstaterar dock – i ett överraskande infall av byråkratiskt klarspråk - att "klimatklivet riskerar att bli ett kostsamt slag i luften".

Man konstaterar att liknande stöd tidigare kännetecknats av bristande kostnadseffektivitet och höga administrationskostnader samt att en stor del av investeringarna troligen skulle ha gjorts ändå.

Andra budgetsatsningar verkar vila mer på en ideologisk motvilja mot slit-och-släng-samhället än på fakta. När jag hör mitt eget gamla kylskåp från tidigt 90-tal brumma och stånka oroar jag mig över både mjölkens och jordens hållbarhet. Men regeringen vill med ett reparationsavdrag få fler att laga sina vitvaror i stället för att köpa nya. Konjunkturinstitutet menar att miljövinsterna med det är osäkra.

Stadsmiljöavtalen, som får en kvarts miljard extra i nästa års budget, är visserligen en lovvärd idé. Genom att medfinansiera lokala satsningar för att fler resor ska göras med kollektivtrafik och cykel pekar MP ut riktningen mot en fossilfri framtid med tätare städer som ter sig ganska trevlig.

Just därför är det så märkligt att regeringen i samma budget satsar tre gånger så mycket på att ge varje elbilsköpare 40 000 kronor i handen. Om tanken är att städerna ska förtätas är det paradoxalt att satsa mer på subventioner av bilismen än på stadsmiljöavtalen. En bil tar ju lika stor plats oavsett om den drivs med el eller inte.

Visst, MP hade säkert satsat betydligt mer pengar om partiet hade styrt allena. Men det främsta problemet med miljöpolitiken är inriktningen - inte brist på resurser.

Det finns en enorm potential i att med ekonomiska styrmedel använda marknadens kreativitet för att lösa klimatproblemen. Men i stället förlitar sig MP på snåriga stöd som kräver byråkraters godkännande.

Den liberala miljödebattören Mattias Svensson påpekade nyligen hur långt regeringen har kommit från det tidiga 2000-talets gröna skatteväxling:

"Nu gör regeringen tvärtom och finansierar ineffektiva stöd med höjda inkomstskatter, så att folk får mindre kvar i plånboken."

Det är inte speciellt klimatsmart.