Patrik Kronqvist
Dolt av Nordsjöns mörka vatten, ungefär i höjd med Bergen och sydost om oljefältet Troll ligger en viktig pusselbit för det svenska klimatarbetet. Där – 2 500 meter under havsbotten – vill den norska regeringen satsa miljardbelopp på ett lager för koldioxid. Viktigast för svensk del är att det även är tänkt att ta emot andra länders utsläpp.
Miljöpartiets EU-parlamentariker Pär Holmgren gladde sig dock inte åt måndagens besked från Oslo.
– Mitt i klimatkrisens elfte timma ska vi inte satsa på teknik som är dåligt testad, förklarade han för Aktuell Hållbarhet.
Den svenska politiken har hittills främst gått ut på att minska utsläppen av klimatskadliga gaser. Det kommer att vara den viktigaste uppgiften även i framtiden. Men som ett komplement borde Sverige även börja fånga in koldioxid.
Det är viktigt av två skäl. Dels kan det kompensera för andra utsläpp som är svåra och dyra att bli av med, främst inom jordbruket. Dels gör infångning det möjligt för Sverige att gottgöra för historiska utsläpp efter att vi uppnått nettonollutsläpp – vilket ska ske år 2045 enligt klimatmålen.
Det handlar inte om någon science fiction-teknik. Gasindustrin har länge avskiljt koldioxid från naturgas av kommersiella skäl och oljeindustrin har pumpat ner den i marken för att få upp mer olja. Det är alltså ingen slump att det är just Equinor – före detta Statoil – som ska ansvara för det norska lagret.
Men det betyder inte att koldioxidinfångning är ett lumpet trick av fossilbaroner som vill kunna fortsätta spy ut utsläpp. De allra flesta scenarier från FN:s klimatpanel om hur temperaturökningen ska kunna hållas under två grader förutsätter infångning och lagring av koldioxid.
Knutarna som måste lösas upp handlar främst om lagar och regler – och i förlängningen om pengar.
EU:s utsläppshandel ger redan företag incitament att sluta släppa ut koldioxid från olja, kol och gas. Problemet är att priset på utsläppsrätter – cirka 250 kronor per ton – än så länge är betydligt lägre än kostnaden för att fånga in och lagra koldioxid, uppskattningsvis en tusenlapp per ton. Men kostnaden för infångning spås sjunka samtidigt som priset på utsläppsrätter väntas öka. Ett prisgolv skulle kunna minska riskerna för investerare.
För lagring av koldioxid från biomassa finns ännu ingen ekonomisk ersättning. Sådana utsläpp räknas redan som klimatneutrala och därmed ges den som fångar in dem ingen belöning. Men här är möjligheterna ännu större – infångning i kombination med ständiga nyplanteringar kan ju ge negativa utsläpp.
Det skogsrika Sverige är särskilt lämpat för tekniken. Här finns ett sjuttiotal anläggningar som vardera släpper ut över 100 000 ton koldioxid från biomassa per år. Det handlar främst om pappers- och massafabriker men också om el- och fjärrvärmeverk. Vår långa kust och sjöfarten på Vänern och Mälaren är en annan fördel – det krävs fartygstransporter av koldioxiden om hanteringen ska bli effektiv.
En utredning föreslog tidigare i år att staten utformar ett system med omvända auktioner för negativa utsläpp. De aktörer som erbjuder lägst pris får alltså kontrakt på att fånga in och lagra ett visst antal ton koldioxid.
Det är ett utmärkt förslag för att snabbt skala upp den svenska kapaciteten. Erfarenheterna, såväl av tekniken som av regelutformningen, kan också exporteras till andra länder för ännu större klimatnytta – Sverige har en stolt historia av att sprida miljöpolitiska innovationer.
Den inställningen har vi verkligen inte råd med i klimatkrisens elfte timme.
Men ledtiderna är långa, om det ska vara möjligt med infångning i stor skala om ett par decennier måste arbetet påbörjas omedelbart, konstaterar utredaren. Det glada beskedet från Norge gör det möjligt, att bygga egna svenska lager hade tagit alltför lång tid.
Därför är det bra att regeringen i budgeten aviserar att ett auktionssystem ska inrättas under nästa år för att sjösättas år 2022, enligt uppgift efter påtryckningar från Centerpartiet. Men det beska uttalandet från Pär Holmgren om den norska satsningen visar att det långtifrån har varit en självklarhet för regeringens gröna del.
Inflytelserika krafter inom Miljöpartiet kämpar inte bara för att hejda klimatförändringarna – utan också för att stoppa effektiva åtgärder på rent ideologiska grunder. Ingen kärnkraft och ingen koldioxidinfångning.
Den inställningen har vi verkligen inte råd med i klimatkrisens elfte timme.
Rättelse: Texten har ändrats för att spegla att regeringen satsar på omvända auktioner för negativa utsläpp i budgetpropositionen.