Patrik Kronqvist
Varför är Miljöpartiet så impopulärt?
Trots att klimatet rankas högt av väljare sladdar MP kring riksdagsspärren medan språkrören är fast förankrade i botten av förtroendemätningarna.
Här är en tes: Kan det möjligen bero på partiets osvikliga förmåga att driva förslag som är illa omtyckta utan att lösa några verkliga problem?
Ta idén om att slopa tunnelbanespärrarna.
I region Stockholm basar miljöpartisten Anton Fendert över kollektivtrafiken, som transporterar närmare 900 000 stockholmare varje dag.
Det saknas sannerligen inte problem att ta itu med. Kostnaderna rusar, pendeltågen är notoriskt opålitliga och resandet har ännu inte återhämtat sig efter pandemin.
Men Miljöpartiet har valt att driva frågan om att ta bort spärrarna för att göra tunnelbanan ”mer attraktiv”.
Anton Fendert verkar förvisso vara medveten om att det inte är någon väljarmagnet och betonar för DN att det handlar om ett pilotprojekt som ska utvärderas. Han får det nästan att låta som att MP inte har någon egen uppfattning om spärrarnas vara eller icke vara.
Snyggt försök, men sanningen är ju att ”öppen spärrlinje” har varit en hjärtefråga för partiet i åtminstone två decennier.
MP drev 2004 igenom att spärrarna skulle tas bort vid en av ingångarna till Slussen. Och visst ökade attraktiviteten – för plankarna. Fuskåkandet sköt i höjden och kostade SL över sex miljoner under det årslånga försöket.
Men trots fiaskot har MP fortsatt att kräva slopade spärrar allt sedan dess. Ett uttalande från Tomas Eriksson, som var regionråd för partiet under förra mandatperioden, är typisk för hur det har låtit.
”Jag tror att det finns en psykologisk effekt med stängda spärrar. Resenärer möts av en stängd dörr som indikerar att man måste bevisa sin rätt att vara där.”
Ja, det stämmer. Detta bevis kallas för en biljett och om folk som saknar sådana känner sig utestängda är det en bra sak.
Miljöpartiets påhitt gläder bara fuskåkarna.