Patrik Kronqvist
Innan valet i fjol var vänstern mer missmodig än någonsin. Välfärden hade krackelerat och ladorna var tomma – någonting hade gått sönder i Sverige.
Drygt ett år senare, mitt i pågående flyktingkris, tycks stämningsläget vara radikalt förändrat. Trots att madrasserna är slut i Skåne, regeringen planerar för tältläger och flera hundra ensamkommande barn har anmälts försvunna av Trelleborgs kommun, manas till optimism.
"Vi klarar det här, bara vi inte hänger läpp", tycks vara den överenskomna talepunkten.
När en kollega nyligen på Twitter uttryckte sin pessimism över möjligheten att ge de tiotusentals barn som nu anländer en vettig skolgång fick hon snabbt mothugg.
"Allt tydligare uppdelning mellan de som vill hugga i och hantera läget - och de som vill sura bredvid och gnälla", skrev Eric Rosén, chefredaktör för Politism. Han fortsatte:
"Den Uppdaterade Realistiska Högern har den här linjen: Det går inte. Vill inte. Vill inte. NÄNÄNÄNÄNÄ. Vill inte. VILL INTE!"
Andra förminskar helt enkelt problemen. Aftonbladets Daniel Swedin påstod på ledarplats – i strid med alla experters bedömning – att "det nog borde gå att ordna" en halv miljon bostäder på fem år. När jag invände, undrade han varför jag var så missmodig.
Ett par tweets gör förstås ingen sommar. Men samma frejdiga inställning till flyktingkrisen finns dessvärre även på regeringsnivå. Den av Stefan Löfven utlysta konferensen "Sverige tillsammans" inleddes med en uppmaning till deltagarna att inte vara så kritiskt inställda utan i stället "bidra med värme" till diskussionen.
De som dristade sig att kritisera eller problematisera upplägget blev snabbt digitalt uppläxade av fackförbund och politiska tjänstemän på regeringskansliet.
"Varför så negativ?", undrade LO Sverige i en typisk kommentar. "Sverige tillsammans" ska tydligen tolkas bokstavligt. Avfällingar tolereras inte. Inställningen påminner närmast om framgångsteologi: positivt tänkande och innerlig tro räcker för att lösa problemen.
Men gott humör är förstås ingen trollformel. När många spelar ner problemens omfattning riskerar tvärtom krisinsikten att utebli och nödvändiga åtgärder att fördröjas.
Med den nuvarande veckotakten på flyktingmottagandet behöver vi bygga motsvarande ett nytt Göteborg. Varje år. Samtidigt kräver strömmen av ensamkommande barn motsvarande fyra nya skolor. Varje vecka.
Det är knappast alarmistiskt att ifrågasätta om vi klarar att smälla upp så många hus eller rekrytera så många lärare på kort tid. Ändå behandlas den som ställer sådana frågor närmast som en sektavhoppare.
Olof Palme hävdade visserligen att politik är att vilja. Men arbetarrörelsen har historiskt knappast styrt landet genom att behandla stora samhällsproblem som en mindre skolutflykt: "medtag oömma kläder och ett glatt humör till flyktingkrisen".
Läs också:
Sluta leka politiker, Anders Danielsson
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.