Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Patrik Kronqvist

Medierna är för lama mot 'Stockholmgrad'

De ryska pengarna påverkar även Sverige.
Foto: ANTON ANTON KARLINER/SIPA/SHUTTERSTOC / ANTON ANTON KARLINER/SIPA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOC
Moskvaflodens strand?
Foto: JAN COLLSIÖÖ / TT NYHETSBYRÅN

Oligarkernas hantlangare i London är pressade dessa dagar.

Det borde svenskarna som sprungit Rysslands ärenden också vara.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I snart 30 år har många Londonbor levt gott på de ryska oligarkernas närvaro i staden. Ex-politiker har fått feta styrelsearvoden, PR-konsulter har tvättat deras rykte, finansfolket har placerat deras pengar och jurister har stämt skiten ur alla som har försökt granska verksamheten.

Detta ”Londongrad” uppkom inte av en slump. Både röda och blåa regeringar har aktivt försökt locka rika ryssar till den brittiska huvudstaden med generösa visumregler och välkomnande skattesystem.

Att kapitalet härrör från ljusskygga affärer i Ryssland av Kreml närstående personer sågs sällan som ett hinder – förrän Putin lät invadera Ukraina. Nu ska de gyllene visumen plötsligt förbjudas och kontrollen av pengars ursprung bli mer noggrann. 

Samtidigt hårdnar den mediala granskningen av dem som sprungit oligarkernas ärenden. Premiärminister Boris Johnson får tuffa frågor om varför han drev på för att sonen till en KGB-agent skulle få en plats i överhuset. Och jurister som har hjälpt oligarker att stämma journalister och reportrar blir nu namngivna och kritiserade.

Konvulsionerna i Londongrad har bevakats ingående i svenska medier, få sportintresserade torde exempelvis ha missat att Roman Abramovitj nu försöker paniksälja fotbollsklubben Chelsea.

Men däremot sker det förvånansvärt lite granskning av de som på motsvarande vis berikat sig på oligarkerna i Sverige. Visst har det gjorts storartad journalistik även här, Uppdrag gransknings avslöjande om penningtvätten i Swedbank var exempelvis ett världsscoop. Men trots att man funnit misstänkta transaktioner om 3 000 miljarder kronor i folkrörelsebanken har ansvarsutkrävandet på systemnivå i princip uteblivit. 

Vi har en fri press som kan ställa frågor om hur dessa personer ser på sitt uppdrag och sitt ansvar.

Numera tycks världens största misstänkta penningtvättshärva i princip koka ner till en enda fråga i svenska medier: Huruvida förre vd:n Birgitte Bonnesen ska dömas för att ha misslett marknaden om saken eller inte.

Det saknas inte intressanta spår att gå vidare med. I avslutningen av boken ”Swedbank – penningtvätten och lögnerna” från 2020 intervjuar Birgitta Forsberg en anonym bankexpert som ställer ett par intressanta frågor: ”Hur tror du att lyxaffärerna i Stockholm överlever? Och fastighetsmarknaden i Stockholm, är det bara svenskar där?” 

Men sådana frågor har förblivit obesvarade. Trots att förtalsreglerna ger granskande journalistik betydligt bättre skydd i Sverige än i Storbritannien saknas motsvarighet till böcker som ”Kleptopia” eller ”Londongrad” som ger mer heltäckande bilder av hur inflödet av dirty money påverkar samhällen.

Därför blev jag glad över DN-reportrarna Lina Lund och Evelyn Jones reportage om spelet bakom Nord Stream. Där skildrar de lobbykampanjen som ledde fram till ett svenskt ja till den tysk-ryska gasledningen i Östersjön och ställer frågor till de svenska politiska tjänstemän och näringslivshöjdare som tog anställning hos Nord Stream.

Sverige – till skillnad från Ryssland – är förstås en demokrati där även regimanknutna företag som Gazprom, och för den delen Huawei, fritt kan värva inhemsk kompetens. Men det betyder också att vi har en fri press som kan ställa frågor om hur dessa personer ser på sitt uppdrag och sitt ansvar.

Svenska medier borde kasta mer ljus över vårt eget ”Stockholmgrad”.


0