Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Mångkultur är att gilla olika

Om mångkultur är målet, varför blir många då så stressade när invandrare gör andra val än svenskar?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den 9 augusti publicerade Dagens Nyheter ett resereportage från Småland och Astrid Lindgrens värld. Men trots fint väder, vackra sommarhagar och en själaglad treåring var det något som skavde hos skribenten Anders S Eriksson. Andra hade inte valt samma semestermål som honom.

"Runtom oss ser vi inga tecken på den kulturella smältdegel Sverige i dag är. Det är, i stort sett, svenska barnfamiljer runtomkring oss. [...] Ingen bruten svenska. I stort sett heller inget utseende som pekar på att man har sitt ursprung långt härifrån." 

 

Någon definitiv förklaring till sin iakttagelse gav Eriksson inte. Men han ställde en rad insinuanta frågor.

"Skulle verkligen Astrid Lindgrens värld, dessa historier som vi älskar att berätta och förmedla, som vi lärt oss att betrakta som de mest självklara i den svenska barndomens kulturella kanon, kunna stå för något som stavas homogenitet och likriktning? Något som är mer exkluderande än inkluderande?" 

Anders S Eriksson är inte ensam om sin oro över vad personer med invandrarbakgrund gör på fritiden. Det är närmast en egen medial genre att oja sig över att de inte spelar ishockey/plockar svamp/åker långfärdsskridskor eller ägnar sig åt pimpelfiske.


Förklaringarna är ofta likartade: Exkluderande eller rentav rasistiska strukturer hindrar invandrare från att ta plats i helsvenska sammanhang. Visst finns det säkert sådana exempel. Men låt mig lansera en alternativ teori som kanske svider: det saknas intresse.

När det handlar om saker man stoppar i munnen har de flesta inga problem med att inse att preferenser till viss del är kulturbundna. Att erbjuda intet ont anande utlänningar surströmming, snus eller saltlakrits är närmast en svensk folksport.

Men när personer med invandrarbakgrund väljer bort svindyra semestrar på en nöjespark i mörkaste Småland är ryggmärgsreflexen i stället att börja prata om utestängande strukturer.

 

Samma tolkning görs ofta för att förklara bristen på mångfald inom exempelvis ishockey och bandy. Men är det egentligen så märkligt att ungdomar med invandrarbakgrund ratar små sporter där länderna i VM är desamma som i Arktiska rådet. I världssporter som fotboll och basket finns det däremot gott om spelare med utländsk bakgrund i de svenska landslagen.

Vad man får i sig med modersmjölken spelar roll - oavsett om det är Kalles Kaviar eller Ronja Rövardotter.

 

Det finns en paradox i denna mediala självkritik. I alla andra sammanhang ses assimilation, idén om att alla medborgare oavsett ursprung ska stöpas i samma form, som något förlegat. Mångkultur ska det vara. Trots det tycks många svenskar alltså drabbas av skuldkänslor när invandrare ratar Astrid Lindgrens värld eller när skidbacken är helvit i mer än en bemärkelse.

Men det går faktiskt att leva ett fullgott liv utan att titta på "Vi på Saltkråkan". Och man kan dö lycklig utan att ha åkt i Gustavsbacken i Lindvallen.

Om vi på riktigt ska omfamna mångkulturen måste vi lära oss att leva med att vi gillar olika.

 

Läs också:

Nej, Astrid Lindgren stöder inte din åsikt om stjärnfamiljer

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.