Patrik Kronqvist

Löfvens toppmöte blev en besvikelse

Stefan Löfven avslutar förintelsekonferensen i Malmö med ett tal där han lovar att alltid kämpa för människovärdet och demokratin.
Glest. Många stats- och regeringschefer uteblev när Stefan Löfven bjöd in till konferens om förintelsen i Malmö.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Förintelsekonferensen blev inte det internationella toppmöte som regeringen hade hoppats på. Att till och med nordiska S-ledare nobbade Stefan Löfven borde vara en varningsklocka.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Malmö var en belägrad stad under onsdagen. Kollektivtrafiken var inställd, brunnslocken fastsvetsade och poliser från hela Sverige patrullerade gatorna. 

Det enda som saknades var de prominenta gäster som konstaplarna var tänkta att skydda.

Stefan Löfven var där, så klart, liksom det svenska kungaparet. Men annars var det ont om stats- och regeringschefer på Förintelsekonferensen, Finlands president var ett av undantagen.

S-röster försökte bortförklara den dåliga uppslutningen med att pandemin skulle ha gjort det globala konfererandet digitalt. Men att Frankrikes president, FN:s generalsekreterare och USA:s utrikesminister alla nöjde sig med förinspelade videohälsningar visar hur lågt de prioriterade mötet. Högdjuren hade inte ens tid för ett Zoom-samtal.

Mest anmärkningsvärt är att Stefan Löfvens S-märkta nordiska statsministerkolleger inte heller dök upp i Skåne – inte ens danska Mette Frederiksen tog sig tid för en avstickare över Öresundsbron för att rädda den svenska regeringens ansikte.

Förintelsekonferensen är ett lovvärt initiativ och statsministerns engagemang framstår som djupt känt. Men uppslutningen kan inte betraktas som annat än en besvikelse, speciellt om man jämför med Göran Perssons Förintelsekonferens år 2000, som lockade bland annat Israels och Frankrikes premiärministrar liksom Tysklands förbundskansler.  

Goda relationer med omvärlden borde vara ett blocköverskridande intresse – oavsett färg på regering.

Man kan spekulera i varför. Uppfattades konferensen som ett försök att tvätta bort Malmös dåliga rykte när det kommer till antisemitism? Kan erkännandet av Palestina och Sveriges frostiga förbindelser med Israel ha spelat roll? Och hur stor skada har de återkommande nålsticken från svenska S-ministrar mot Danmark och Norge egentligen tillfogat relationerna med grannländerna?

Men resultatet framstår också som typiskt för Stefan Löfven, som nu kliver ned från världsscenen efter sju år som statsminister. Han sägs vara en uppskattad förhandlare i EU-kretsen i Bryssel, men det brukar gå sämre när han tar egna utrikespolitiska initiativ.

Det ambitiösa ”Global deal” – försöket att sprida Saltsjöbadsmodellen över världen – blev ett praktfiasko. Varken storföretagen eller de amerikanska Hollywood-skådisar som utrikesdepartementet kontaktade visade något större intresse av att delta.

När Stefan Löfven bjöd in till ett EU-möte om sociala rättigheter i Göteborg 2017 var entusiasmen däremot stor. Allt för stor, i hans smak. Statsministern hade ju tänkt sig en diskussionsklubb, men allt sedan dess har han tvingats bekämpa allehanda överstatliga EU-förslag om minimilöner och gemensam skattepolitik. 

Löfvens enskilt största utrikespolitiska framgång kom i stället när Sverige knep en plats i FN:s säkerhetsråd. Priset blev att man kom att uppfattas som en solospelare i EU.

Det finns ingen anledning att höhö:a över svenska missräkningar i världen. Sverige är ett litet, exportberoende land. Goda relationer med omvärlden borde vara ett blocköverskridande intresse – oavsett färg på regering.

Däremot kan man försöka dra lärdomar av det som hänt. 

Att även grannländernas ledare nobbar Löfvens inbjudan borde ses som en varningsklocka.