Patrik Kronqvist
Trots att Stefan Löfven har varit statsminister i nästan sju år har han levererat förvånansvärt få minnesvärda uttalanden. I tisdagens intervju med DN gav han dock ett svar som lär hamna i citatsamlingarna:
”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
Med blott elva ord reviderade Löfven inte bara Vänsterpartiets historia – utan också Socialdemokraternas.
Under kalla kriget lutade sig S cyniskt mot VPK:s mandat när det behövdes för att säkra maktinnehavet. Inom partiledningen fanns dock aldrig någon tvekan om den fara som Vänsterpartiet Kommunisterna utgjorde mot den svenska demokratin. För att mota det hotet agerade man själv i gråzonen.
Socialdemokraterna byggde tidigt upp en egen underrättelsetjänst för att kunna registrera misstänkta kommunister på arbetsplatser. Senare lät man försvaret använda den informationen för att kunna hålla dem borta från känsliga anställningar inom totalförsvaret.
Ska man ta statsministern på orden innebär det att hans socialdemokratiska företrädare antingen jagade spöken eller att man enbart var ute efter att säkra partiets kontroll över fackföreningsrörelsen. Inget av svaren ger en speciellt smickrande bild av Socialdemokraternas historia.
Oroväckande nog är VPK-uttalandet inte det enda i DN-intervjun som borde få goda demokrater att studsa. När statsministern försökte konkretisera det hot som en SD-stödd regering skulle utgöra mot demokratin gav han följande exempel:
”Om man ska ge sig på folkbildningen och presstödet, då begränsar man demokratin.”
Det är ett extremt långtgående uttalande. Själv tror jag att det är nödvändigt med presstöd – inte minst för att säkra att lokalpressen överlever. Men det är självklart demokratiskt legitimt att verka för motsatsen.
Om man som Stefan Löfven ständigt återkommer till Sverigedemokraternas nazistiska rötter är det rentav en trovärdighetsfråga
När det gäller stödet till folkbildningen har Säkerhetspolisen varnat för att en del av de offentliga bidragen hamnar hos extremister som vill avskaffa demokratin. Men den som vill lösa det problemet genom att slopa stöden till studieförbunden är alltså själv en antidemokrat, enligt Löfven.
Är det månne några andra politikområden som ligger S varmt om hjärtat som folkvalda regeringar inte borde få röra? Kollektivtavtalen? Bruksvärdessystemet? Biståndet?
Den som påtalar Vänsterpartiets odemokratiska förflutna anklagas numera ofta för att vilja relativisera Sverigedemokraternas historia, senast av förre V-ledaren Jonas Sjöstedt.
Det är förstås en bekväm position för den som inte vill prata om VPK:s omfattande kontakter med mördarregimerna i öst.
Men det går alldeles utmärkt att tycka att Vänsterpartiet – men inte SD – bör få inflytande över regeringen OCH att erkänna att VPK en gång i tiden faktiskt var ett demokratihot.
Om man som Stefan Löfven ständigt återkommer till Sverigedemokraternas nazistiska rötter är det rentav en trovärdighetsfråga att åtminstone inte aktivt försöka tvätta bort Vänsterpartiets smutsiga förflutna.
Det är faktiskt en smula genant att vi har en statsminister som ägnar sig åt historierevisionism och som tror att demokrati handlar om att värna socialdemokratiska favoritreformer.