Patrik Kronqvist

Lika träffsäkert som ett avsågat hagelgevär

Mehmet Kaplans bostadspolitik innebär i praktiken att skattebetalarna ska bekosta billiga bostäder åt bättre bemedlade så att de mer utsatta kanske kan få ta över dyrare kontrakt.
Foto: Anna Svanberg
Morfar Åke på styltor framför barnrikehuset på Maria prästgårdsgata.
Foto: Privat

Mehmet Kaplans bostadspolitik är fördelningspolitiskt stötande.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Lägenheten låg tre trappor upp i ett hus på en bergknalle. Men min morfar Åkes föräldrar var ändå glada när de våren 1937 kunde flytta in i ett barnrikehus. Tvårummaren var modern med både centralvärme och badkar. Och 8-årige Åke fick en egen sovplats i matrummet.

Lägenheten på Maria prästgårdsgata på Södermalm i Stockholm var en av de 12 000 bostäder som under 30- och 40-talen byggdes i barnrikehus. Endast mindre bemedlade fick bo i dem och ju fler barn familjen hade, desto lägre blev hyran.

Men efter 1948 började barnrikehus ses som stigmatiserande. Under de kommande fyrtio åren skulle nästan hela befolkningen i stället komma att få delar av bostadskostnaden betald via subventioner, bidrag, avdrag eller regleringar.

I retoriken lever denna den generella bostadspolitiken fortfarande kvar. Men i praktiken är den stendöd. Merparten av de väldiga subventioner den byggde på avskaffades under 1990-talskrisen. Och i år har tusentals specialbostäder åter börjat planeras och byggas i Sverige.

Den lag som sedan i mars tvingar kommunerna att ta emot flyktingar med uppehållstillstånd har fått lokalpolitiker över hela landet att i panik beställa dyra modulhus. Bara i Stockholm ska baracker för närmare 3 000 nyanlända smällas upp i år och nästa år.

Det märkliga är bara att den rödgröna regeringen låtsas som att inget hänt. När Boverket i höstas förordade statliga satsningar på speciella bostäder för utsatta grupper – "social housing" på branschlingo – avfärdade bostadsminister Mehmet Kaplan, MP, snabbt idén.

"Sverige har haft en tradition av en bostadsmarknad öppen för alla. Det är en tradition som tjänat oss väl och som vi inte ser att vi ska göra avsteg från i dagsläget", sa Kaplan till Fastighetstidningen, samtidigt som moduler reserverade för flyktingar alltså började staplas på parkeringsplatser och grusplaner.

Mehmet Kaplan vill i stället satsa 3,2 miljarder kronor per år på billiga hyresrätter som ska fördelas via bostadsförmedlingen. Att merparten av kontrakten lär går till människor som skulle ha kunnat betala hyran själv verkar han inte se som något större problem.

I Ekots lördagsintervju förklarade Kaplan att studenter och nyanlända ju kan flytta in i de lägenheter som blir lediga när andra flyttar till subventionerade bostäder. En stötande trickle down-logik där staten ska bekosta billiga bostäder åt bättre bemedlade så att de mer utsatta kan få ta över dyrare kontrakt. Fördelningspolitiskt är det lika träffsäkert som att skjuta prick med ett avsågat hagelgevär.

Visst kan det finnas nackdelar även med social housing. Men när skattebetalarna betalar för privatbostäder borde det vara självklart att medlen ska gå till de mest behövande.

Det långvariga förnekandet i Sverige av att det behövs en speciell bostadspolitik för utsatta grupper kommer att stå oss dyrt. Att kommunerna nu bygger bostäder för flyktingar, men knappt alls åt andra utsatta grupper, är inte bara en uppenbar grogrund för motsättningar.

Det panikartade sätt det sker på innebär också att skattebetalarna tvingas betala stora belopp för illa planerade barackområden som bara är tänkta att stå i tio-femton år. Det är onekligen en historiens ironi att Mehmet Kaplan är det första statsrådet med titeln "stadsbyggnadsminister".

De ljusa och välplanerade barnrikehusen på Maria prästgårdsgata står däremot fortfarande kvar.


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.


Läs också: Sluta drömma om ett nytt miljonprogram