Patrik Kronqvist
Medan resten av världen i förra veckan nervöst väntade på utgången av det amerikanska presidentvalet tillsatte den svenska regeringen en ny utredning.
Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi, S, gav Marika Lindgren Åsbrink i uppdrag att ge förslag på hur den tillfälliga föräldrapenningen kan moderniseras. Lindgren Åsbrink har dock redan titeln utredare på sitt visitkort. Så sent som i april utsågs hon till chefsutredare för Socialdemokraterna med uppgift att utveckla ny politik åt partiet. Tidigare har hon varit politiskt sakkunnig åt – Ardalan Shekarabi.
Historiskt har så kallade ensamutredare ofta varit opolitiska ämbetsmän, höga jurister eller renodlade specialister. Om de trots allt haft en bakgrund som politiker har de i regel lämnat den karriären långt bakom sig.
Den ordningen har visserligen gradvis luckrats upp de senaste decennierna. Men under Stefan Löfvens tid i Rosenbad har regeringen har gett påfallande många utredningsuppdrag till aktiva politiker och politiska tjänstemän – eller sådana som alldeles nyss varit det.
Ett axplock:
Karolina Skog var miljöminister fram till ifjol. I dag är hon Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson och kandiderar till att bli språkrör tillsammans med Per Bolund. Sedan i maj utreder hon dessutom den sociala bostadspolitiken åt just Bolund.
Maria Ferm utredde frågan om fler lagliga vägar till asyl i EU samtidigt som hon var gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, där hon tryckte på för en mer generös flyktingpolitik. Och Anders Wallner började utreda arbetstidsfrågor åt regeringen bara ett år efter att han slutat som partisekreterare för MP.
Stundtals tycks uppdragen fungera som en belöning åt samarbetspartier. Efter att Januariavtalet slöts har såväl en nuvarande riksdagsledamot för Liberalerna, Barbro Westerholm, som en tidigare, Lars Tysklind, satts att utreda olika frågor.
Stefan Löfven borde undvika att göra fler utredningar till politiska beställningsjobb.
Ibland blir resultatet dock väl partipolitiskt även för regeringen. Bostadsminister Peter Eriksson, MP, ställde under förra mandatperioden med kort varsel in en pressträff med Nooshi Dadgostar, då bostadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, eftersom han ansåg att hon brutit mot direktiven i utredningen om ökad byggtakt.
Man kan invända att det faktiska utredningsarbetet i regel ändå sköts av tjänstemän, att regeringen redan styr hårt genom direktiven, att det finns gott om kompetens även bland politiker och att det krävs någon form av politisk förankring om utredningens förslag ska ha en chans att bli verklighet.
Men utvecklingen med allt fler aktiva politiker som agerar utredare är ändå olycklig. Svensk politikutveckling har i ett internationellt perspektiv länge präglats av att den är kunskapsbaserad. Det har ansetts så viktigt att frågor ska belysas grundligt att beredningskravet inför lagändringar till och med har skrivits in i grundlagen.
Men om utredningarna blir partipolitiserade kommer de inte att kunna fortsätta fungera som trovärdiga kunskapsunderlag. Då finns en risk att de börjar betraktas som inlägg vilka som helst i debatten.
Karolina Skog verkar dock inte rädas en sådan utveckling. När hon intervjuades i Bopolpodden i juni förklarade hon tvärtom att uppdraget som utredare var en möjlighet för henne att vara ”opinionsbildare” och att hon ”inte skulle vara försiktig”.
Det uppseendeväckande uttalandet passerade dock närmast obemärkt förbi, trots att Martin Tunström, Barometerns politiska chefredaktör, var snabb med att uppmärksamma det.
I dessa dagar är det gott om svenska politiker som förfasar sig över internationella ledare som inte värnar rågången mellan politik och förvaltning. Men det finns anledning att vända blicken mot det som går i fel riktning även på hemmaplan.
Stefan Löfven borde undvika att göra fler utredningar till politiska beställningsjobb.