Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Kronqvist: Populism räddar inte Norrland

Vill man bryta urbaniseringen krävs betydligt mer än att peka finger åt Fjollträsk, skriver Patrik Kronqvist.

Bara två månader efter Brexitomröstningen har separatism blivit på modet även i Sverige. Nu höjs röster för att Norrland ska bryta sig loss.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den tändande gnistan var att statliga Vattenfall överväger att flytta 40 jobb från Jokkmokk. Det fick min Expressenkollega Lotta Gröning att uppmana norrlänningarna att kräva ett självständigt Norrland.

Därefter har debatten rasat vidare med rubriker som "Ett enat Norrland är maktens stora skräck" och "Norrland bara ger och får ingenting tillbaka."

Få av skribenterna vill nog innerst inne att Norrland bildar ett eget land. Men de populistiska argumenten liknar dem som användes i brexit-kampanjen. Alla olyckor kommer utifrån, från "eliten", "politikerna" eller "Stockholm".

Norrlandsseparatisternas huvudargument är tilltalande enkelt. Norrland sugs ut på sina rikedomar - trä, vattenkraft, järnmalm – av en centralmakt som ger mycket lite tillbaka.

När anklagelseakten ska konkretiseras blir dock allt snabbt mycket luddigt. Oförätterna handlar om ett utvidgat skjutfält där och ett nedlagt skattekontor här. Men den typen av beslut kan knappast förklara varför glesa landsbygdskommuner i Sverige har tappat var fjärde invånare sedan 1970-talet.

Om britterna har hånats grundligt för sitt beslut att lämna EU verkar de norrländska frihetssträvandena dock närmast betraktas som progressiva. Men draget till sin spets är argumentet om att enbart norrlänningar har rätt till överskottet från skogen, malmen och vattenkraften allt annat än solidariskt.

Vad ska till exempel hända med all den gles- och landsbygd i resten av Sverige som saknar värdefulla exportvaror? Ska den lämnas åt sitt öde?

Och vad innebär kraven för resten av skattesystemet? Att Robin Hood-skatten bör skrotas? Att bolagsskatten från börsjättarna ska stanna i Stockholm?

Liksom i brexit-debatten saknas inte heller etablerade politiker som med omdömeslösa uttalanden underblåser konspirationstänkandet.

"Man börjar nästan misstänka att det finns en dold agenda i att påskynda den pågående urbaniseringstrenden", skrev Tomas Vedestig, kommunalråd i Övertorneå, i Dagens Samhälle.

Och Helena Lindahl, Centerpartiets näringspolitiska talesperson, hävdade i en debattartikel att det inte alls är "magstarkt att påstå att Norrlands mindre orter blivit ekonomiska kolonier för ett socialistiskt system där den som skapar värden knappt får behålla någonting". Läs citatet igen. Det är faktiskt ett häpnadsväckande uttalande från en talesperson för ett etablerat riksdagsparti.

Den stora faran med den populistiska retoriken är dock inte ökade motsättningar. Det är att människor i glesbygd förespeglas att det finns enkla lösningar på deras problem. "Finge vi bara ett nytt skattesystem!" "Om bara staten skulle flytta ut fler myndigheter!" "Tänk om vi var självständiga!".

Men det finns inga quick fixes. Det stora hotet mot Norrlands glesbygdskommuner är inte att skattesystemet ger dem för lite tillbaka från råvaruexporten. Det är – som forskaren Charlotta Mellander påpekar – att de exporterar något mycket värdefullare: sina ungdomar. Och de unga flyttar alldeles frivilligt och ofta även om det finns arbete på hemorten. Det är en del av den kraftiga urbaniseringsvåg som sveper över hela världen just nu.

Vill man bryta den krävs betydligt mer än att peka finger åt Fjollträsk.

 

Läs också:


Fler jobb löser inte landsbygdens kris


"Många samhällen i glesbygden lär försvinna från kartan"


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!