Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Patrik Kronqvist

Klimatrörelsen byter principer som kalsonger

DN:s kulturchef Björn Wiman.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Juridiken är ett tveeggat svärd.
Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Ena dagen hyllar miljörörelsen dem som bryter mot lagen.  

Nästa dag är det just lagarna som ska rädda klimatet. Det går inte ihop.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det går fort i hockey – och i juridik.

För bara ett par veckor sedan fick svenska medier en handgriplig lektion i hur lätt det är att ändra en grundlag i Sverige. Och framför allt hur tyst det kan ske. Inför den andra omröstningen om det nya brottet utlandsspioneri var det få ledande politiker som överhuvudtaget ställde upp på debatter.

Publicister och aktivister rasade förgäves i spalterna.

Men bara någon vecka senare hade många debattörer återfunnit tron på juridikens och lagstiftningens välgörande krafter. Klimatorganisationen Aurora stämde då svenska staten för att inte ha agerat tillräckligt kraftfullt mot klimatförändringarna. 

Allra mest entusiastisk var förmodligen DN:s kulturchef Björn Wiman. Han såg stämningen som ett sätt att vitalisera demokratin och som en möjlighet att återupprätta ungdomens tro på rättsstaten. Bland annat.

Jag är enig med Wiman om att den nya regeringens klimatpolitik har förödande brister. Samtidigt har jag svårt att jubla över försöken att flytta in politiken i rättssalarna. 

Om jag förstår Wiman rätt menar han att det handlar om principer. 

Sveriges riksdag antog klimatlagen 2018 och den slår fast att klimatmålen ska uppfyllas. Att finansministern Elisabeth Svantesson nu tycker att det inte är så noga om Sverige når målet för 2030 är därför att betrakta som något slags lagbrott.

”Om inte ens regeringen bryr sig om att följa landets lagar, varför ska då någon annan göra det?” frågar han retoriskt.

Problemet är ju bara att klimatlagen är en vanlig lag. Om den nya riksdagsmajoriteten så önskar kan klimatlagen vara bortsuddad från lagboken på nolltid.

Skulle Wiman då tycka att den nuvarande klimatpolitiken vore mer moraliskt riktig?  

Nej, naturligtvis inte.

Miljövänner är förstås inte ensamma om att tycka att ändamålet helgar medlen.

I själva verket tycks hans inställning till juridiken vara helt principlös. Så sent som i juni drev han den rakt motsatta ståndpunkten i en krönika. ”Också vår tids moderater borde stötta civil olydnad”, löd rubriken.  

Då var det tvärtom lagbrottet som metod i miljökampen som var ”en glänsande uppvisning i demokratins praktik”. Men när Elisabeth Svantesson nu tar honom på orden döms hon ut som demokratins dödgrävare. 

Denna flexibla inställning till rättsstaten är inte ovanlig i den breda miljörörelsen.

När klimataktivister hotas med fängelse efter att ha blockerat trafiken anses lagstiftningen vara djupt problematisk. Likaså betraktades det som en skandal att Vattenfall, efter ett utslag i Tysklands författningsdomstol, fick flera miljarder i skadestånd för att kärnkraften i landet lades ner. 

Men när samma tyska domare i stället underkände sin regerings klimatarbete hette det att klimaträttvisa hade skipats. Och ingen tycktes ha något emot att den rödgröna regeringen godtyckligt grep in i rättsprocessen när Preem ville bygga ut sitt raffinaderi.

Miljövänner är förstås inte ensamma om att tycka att ändamålet helgar medlen. Men just därför vore det smartare att försöka få med sig opinionen snarare än att söka skydd bakom lagparagrafer.

I det långa loppet ligger ju juridiken nedströms om folkets vilja. Det gäller speciellt i ett land som Sverige, som – till skillnad från vad Wiman tycks tro – faktiskt inte präglas av maktdelning.

Att försöka flytta målstolparna och klaga på domaren är ingen vinnande strategi.