Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Klimatproblemen kan inte skyllas på högerpopulister

USA:s president Donald Trump tycks komma undan med sitt svammel om slutsatserna från FN:s klimatpanel.Foto: F. CARTER SMITH / POLARIS/IBL POLARIS
Tillgången till billig, fossil energi har drivit på den kraftiga ekonomiska tillväxten det senaste seklet. Här ett kolkraftverk i Juliette, Georgia.Foto: JOHN AMIS / AP TT NYHETSBYRÅN

Atmosfären bryr sig inte i fall utsläppen kommer från goda demokrater eller högerradikaler.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns en koppling mellan den högerpopulistiska våg som sveper över världen och klimatförnekelse. Den tesen drev DN:s kulturchef Björn Wiman i en krönika i helgen.

Han hade flera poänger. Att Jair Bolsonaro - som vill ta sitt land ut ur klimatavtalet och skövla Amazonas - ser ut att bli Brasiliens nästa president är onekligen en katastrof för klimatarbetet. Och att USA:s president Donald Trump tycks komma undan med sitt svammel om slutsatserna från FN:s klimatpanel är nästan lika illavarslande.

Wimans slutsats är dock märklig. Enligt honom står världen inför en stor idéstrid: 

“På den ena sidan står vi som älskar livet. På den andra en irrationell, apokalyptisk högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång”.

Björn Wiman om klimatet

Det hade varit fantastiskt om han hade rätt. Då skulle det räcka med att nedkämpa drakarna Trump och Bolsonaro för att korallreven åter skulle blomstra, isen breda ut sig över Arktis och Kebnekaises sydtopp än en gång bli Sveriges högsta. 

Men så enkelt är det ju inte. Människor började släppa ut stora mängder koldioxid för långt över hundra år sedan. Och växthuseffekten har varit allmänt känd i åtminstone ett par decennier. Högerpopulister har på sin höjd styrt i några år i ett fåtal länder, vilket har påpekats av Erik Thalin i ett intressant Facebook-inlägg.

Om man vill kan man förstås peka finger åt andra extrema rörelser. Kommunisterna i Kina - som enligt Wimans definition tillhör oss “som älskar livet” - håller i skrivande stund på att bygga hundratals nya kolkraftverk.

Men det håller inte heller. Historiskt har de största utsläppen skett i Nordamerika och Europa, och räknat per person är utsläppen fortfarande störst i väst.

Det är helt enkelt ingen “global dödskult” som har fört oss till den punkt där vi bara har några decennier på oss att bromsa klimatförändringarna. Det är demokratiska, ofta respekterade, ledare som har fattat besluten. En Bill Clinton, som banade vägen för Suv-boomen genom ett kryphål i utsläppsreglerna. En Angela Merkel, som har hållit Tysklands brunkolsgruvor öppna. En Stefan Löfven som subventionerar en ny flygplats i fjällvärlden.

Högerpopulister och klimatutsläpp

I ett närsynt perspektiv har besluten ofta varit rationella. Den enorma ekonomiska tillväxten det senaste seklet har till stor del vilat på stadig tillgång till billig energi.

Det har gjort världen till en bättre plats för miljarder människor. Familjer har lyfts ur fattigdom, barnen får gå i skola. I dag finns en bred internationell medelklass som har en livskvalitet som är bättre än vad kungar och kejsare kunde drömma om för ett par sekel sedan. 

Nu börjar vi att inse att priset för den festen kan bli fruktansvärt högt. Men att bryta vårt beroende av oljan och kolen är svårt, just för att det har fört med sig så mycket gott.

Viljan att dela in världen i ont och gott är lockande. Tydliga konflikter kan fungera som en varm snuttefilt. Men i klimatfrågan leder sådant svartvitt tänkande obönhörligen fel.

Atmosfären bryr sig inte i fall koldioxidutsläppen kommer från goda demokrater eller auktoritära högerradikaler.

 

Läs mer:

Varför sprider du myter om flyget, Annie Lööf? 

Lastbilsjättarna kör om M i miljöfrågan