Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Klanvåldet visar att kusingifte bör förbjudas

Polis på plats efter mordet i Hjällbo, Göteborg, i söndags.
Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

Klanernas makt kommer aldrig att kunna brytas om medlemmarna fortsätter att gifta sig inom familjen. Att förbjuda kusinäktenskap är att stå upp för den liberala demokratin.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Detaljerna kring helgens upplopp och efterföljande mord i Göteborgsförorten Hjällbo är inte helt klara. Men polisen pratar om en konflikt mellan två inflytelserika släkter, en av dem det ökända Ali Khan-nätverket. Med andra ord: en form av blodsfejd.

Nu uttrycker politiker sin ilska över hur Hjällboborna påverkas av våldet. Men det som behövs är konkreta förslag som kan rubba klanernas makt.

Klaner eller ätter är den ursprungliga formen av organisering i samhällen. Genom att gå samman i grupper baserade på blodsband har människor sökt skydd från en fientlig omvärld, så var det länge också i Sverige.

Men i Västeuropa började klanernas makt att brytas på 400-talet. En viktig orsak var att den katolska kyrkan förbjöd kusingiften. Därmed blev det svårare att behålla makt och rikedomar inom familjer. När personer tvingades gifta sig utanför släkten ökade tilliten till främlingar. På sikt gynnades framväxten av nya organisationsformer som inte byggde på blodsband – som skrån och gillen. 

Många forskare menar att förbudet är förklaringen till dagens särpräglade västerländska samhällen som präglas av demokrati, låg grad av korruption, individualistiska värderingar och – ironiskt nog för kyrkan – även sekularisering.

Ett förbud vore därmed ett viktigt steg för att försvara den liberala demokratin och västerländska värderingar.

Förbudet mot kusinäktenskap i Sverige togs bort 1845 – det behövdes helt enkelt inte längre. De frihetliga värderingar som det la grunden till tas numera för givna.

De gör att det svenska samhället har vaknat sent inför hotet från de klanstrukturer som via invandring har etablerat sig i Sverige.

Politikens yrvakna svar på utanförskap och parallellsamhällen har ofta varit att erbjuda mer av den individualistiska statens goda, som fritidsgårdar och utbyggd barnomsorg. Men att erbjuda sig att uppfostra barnen är ingen vinnande metod mot grupper som hyser en genuin misstro mot staten.

På kort sikt måste kampen mot klanernas maktanspråk handla om sådant som fler poliser, effektivare verktyg till rättsväsendet, fler utvisningar, punktmarkering från myndigheter och vaksamhet mot infiltration av offentlig förvaltning. 

Men ska man få effekt även på längre sikt bör kusingiften förbjudas. 

Svenska myndigheter saknar data för att kunna beräkna förekomsten av kusingifte bland dem som invandrat till Sverige. Men i länder som Irak och Syrien, varifrån stora grupper invandrat, tror man att en tredjedel av äktenskapen ingås mellan förstakusiner.

Internationellt är det inte ovanligt med förbud mot kusingifte. Sådana finns sedan länge i omkring hälften av USA:s delstater. Danmark säger som grundregel nej till anhöriginvandring vid kusingiften och i Norge röstade en majoritet i stortinget så sent som i november för att förbjuda kusinäktenskap.

Det börjar röra på sig även i Sverige. Moderaten Hanif Bali har länge drivit frågan och nyligen krävde Liberalerna att ett förbud ska utredas. Fler partier borde följa efter.

Ett förbud skulle leda till att färre barn drabbas av ärftliga sjukdomar och att människor friare kan välja sin livspartner. Men det skulle också försvaga klanernas makt. 

Ett förbud vore därmed ett viktigt steg för att försvara den liberala demokratin och västerländska värderingar. 

Våldet i Hjällbo visar hur högt priset blir när vi inte tar den kampen.