Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Kinas utsläpp är inget skäl för oss att göra mindre

Sara Skyttedal, Kristdemokraternas förstanamn inför EU-valet, tycker att klimatpolitiken skambelägger svenska barnfamiljer som flyger till Thailand. Foto: OLLE SPORRONG

Det är bra att Kinas stora klimatsvek uppmärksammas. Men slutsatsen kan inte bli att Sverige ska göra mindre.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Greenwashing. Så brukar det kallas när företag och organisationer försöker ge sken av att vara miljövänliga genom att låta någon obetydlig, grön åtgärd dra uppmärksamheten från det verkligt skadliga effekterna av verksamheten. 

Kina har varit särskilt framgångsrikt i grenen.

Efter att USA lämnade Parisavtalet hyllade president Xi Jinping det internationella klimatarbetet och lyfte fram Kinas stora satsningar på sol- och vindkraft. SVT var bara ett av alla mediebolag som rapporterade rosigt om framstegen.

Kina satsar på kolkraft

Men i svensk debatt har den gröna färgen på sistone börjat flaga betänkligt.

Redan i höstas påpekade Jojje Olsson på Expressens kultursida att Kina inte bara har större utsläpp än USA och EU tillsammans, utan också planerar att öka investeringarna i kolkraft.

Och efter att Kvartals Ola Wong för ett par veckor sedan beskrev hur den kinesiska staten dessutom bygger och finansierar kolkraftverk i en rad andra länder, har uppmärksamheten närmast exploderat.

Det är utmärkt. Med nuvarande politik kan Kina vara på väg att göra det omöjligt för världen att nå klimatmålen. Trycket mot den kinesiska ledningen måste öka.

Men i den svenska debatten anas samtidigt en tendens där de kinesiska klimatsynderna tas som intäkt för att svenskarnas egna utsläpp kanske inte är så allvarliga. 

”‘Det faktum att koldioxidutsläppen ökar beror till stor del på nybyggda kolkraftverk i Asien’. Men vi ägnar istället energi åt att skambelägga vanliga familjer som åker på Mallorcasemester, skrev exempelvis Mats Eriksson, politisk sekreterare på LO, i söndags i ett Twitter-inlägg som blev vida delat.  

Sara Skyttedal, Kristdemokraternas förstanamn inför EU-valet, lät som ett eko av honom i Agenda senare samma dag när hon beklagade hur politiken ”skuldbelägger en barnfamilj som har sparat hela året till en Thailandsresa.”

Men att Kinas kolkraftverk spyr ut allt större mängder koldioxid betyder inte att svenskarnas flygvanor är hållbara.

Svenskarna lever över tillgångarna

Sverigedemokraternas toppkandidat Peter Lundgren å sin sida verkar inte ens tycka att EU - världens tredje största utsläppare - bör göra så mycket mer på klimatområdet. När han i förra veckan debatterade klimat hos tankesmedjan Fores ville han mest prata om utsläppen i Asien och Stilla Havs-regionen. Det trots att klimatfrågan tidigare sades vara en av anledningarna till att SD har svängt i synen på EU.

På ett plan har kritikerna förstås rätt. 1,3 miljarder kineser är fler än tio miljoner svenskar. Vi kan inte - milt uttryckt - ensamma se till att uppvärmningen hålls under 1,5 grader. 

Men Sverige är inte riktigt det klimatföredöme som vi ibland inbillar oss. Även om Kina minskar sina utsläpp per person ner till svensk nivå skulle det fortfarande inte vara tillräckligt för att nå klimatmålen. Även vi svenskar lever över jordens tillgångar - och har gjort det under betydligt längre tid än kineserna, då är det ett klent argument att vi inte är så många.

Jojje Olsson och Ola Wong har rätt i att den kinesiska klimatpolitikens brister har fått för lite uppmärksamhet i Sverige. Men det främsta skälet till att fokus i svensk debatt ligger på svenska utsläpp är knappast postkoloniala skuldkänslor utan att det är de som vi har störst makt att förändra.

Att övertala Kina att skärpa sin klimatpolitik kommer knappast att bli lätt. Men om vi själva börjar med att sänka ambitionerna lär det vara omöjligt.

En industriell mobilisering lik den under andra världskriget behövs för att klara klimatmålet, förklarar miljöekonomen Jonas Grafström i Ledarsnack.