Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Jonas Sjöstedt var rätt V-ledare i fel tid

I en annan epok hade Jonas Sjöstedt troligen fått ut betydligt mer av sina förmågor som partiledare för Vänsterpartiet.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jonas Sjöstedt gav Vänsterpartiet en mindre radikal framtoning. Men paradoxalt nog gled han längre ifrån regeringsmakten för varje år som gick.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Puh! När beskedet kom att Jonas Sjöstedt avgår som partiledare för Vänsterpartiet vid kongressen i vår gick det nästan att höra en suck av lättnad från Socialdemokraternas partihögkvarter Sveavägen 68.

För Jonas Sjöstedt hann bli något så ovanligt för det gamla kommunistpartiet som en folkkär partiledare. I de senaste förtroendemätningarna har han legat på tredje plats, rentav med hyfsad marginal ner till S-ledaren Stefan Löfven.

Placeringen är inte oförtjänt. Sjöstedt har i regel varit seriös och påläst. I debatterna har han ofta dominerat med vassa formuleringar. Så sent som i onsdagens partiledardebatt i riksdagen rev han ner skratt med sin formulering om att det folkliga firandet av januariavtalets ettårsdag hade varit ”måttfullt”.

Jonas Sjöstedt avgår

Under Jonas Sjöstedts ledning fick Vänsterpartiet en mindre radikal framtoning. Företrädaren Lars Ohlys frasradikala anti-militarism ersattes med ett starkt fokus på välfärdsfrågor. Och till skillnad från Ohly sa sig Sjöstedt aldrig föredra Fidel Castro framför USA:s folkvalda president.

I EU-frågan tog den tidigare EU-parlamentarikern Sjöstedt strid med sitt parti och drev igenom att EU-motståndet skulle sättas på paus under fjolårets valrörelse. Där stack han sedan ut bland partiledarna med sina gedigna EU-kunskaper.

En stor plump i protokollet är hållningen till hedersförtrycket. Jonas Sjöstedt och partiledningen har i efterhand velat reducera det till en fråga om förra vänsterpartisten Amineh Kakabavehs omdöme. Men när partisekreteraren Aron Etzler år 2015 offentligt anklagade kvinnor som vittnade om förtrycket i förorterna för ”ryktesspridning” var Sjöstedt märkbart tillbakadragen. Att han ifjol ägnade en stor del av sitt tal i Almedalen åt hedersfrågan tvättar inte bort den fläcken.

Med tanke på Jonas Sjöstedts förflyttning är det lite av en historiens ironi att han tycktes glida allt längre ifrån regeringsmakten för varje år som gick. Företrädaren Ohly var en officiell del av det rödgröna samarbetet i valrörelsen 2010. Men efter valet 2014 stängde Stefan Löfven dörren till Rosenbad för V, till Sjöstedts oförställda besvikelse. Han fick nöja sig med ett budgetsamarbete och ett aldrig genomfört förbud mot vinster i välfärden. 

Ohelig allians med M

Efter att Januariavtalet slöts för ett år sedan hamnade Vänsterpartiet än mer ute i kylan. Trots att Vänsterpartiet var tvungna att släppa fram Stefan Löfven som statsminister stod det uttryckligen i avtalet att V inte skulle få något inflytande över politiken.

Jonas Sjöstedt gjorde dock det mesta av sina mandat. Genom en ohelig allians med M och KD - och i förlängningen också Sverigedemokraterna - såg han till att Januarigänget tvingades backa om Arbetsförmedlingen. Fler reträtter kan vara på gång, Jonas Sjöstedt och Ulf Kristersson i gemensam kamp för fler miljarder till välfärden. Vem hade sett det komma?

Men mot de djupare skiftena i politiken har Jonas Sjöstedt inte haft mycket att sätta emot. En S-regering som går till höger, tidigare hade det inneburit ett strömhopp av besvikna LO-väljare till Vänsterpartiet. I dag går många av dem till Sverigedemokraterna i stället. I en annan epok hade Sjöstedt troligen fått ut betydligt mer av sina förmågor.

Han var rätt V-ledare i fel tid.

De kan efterträda Jonas Sjöstedt.