Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Januarigänget är naivt om arbetsinvandringen

Januariöverenskommelsen mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna gör att den dysfunktionella arbetskraftsinvandringen kommer att bestå. Foto: OLLE SPORRONG

Att Sverige är ensamt i västvärlden om att öppna portarna på vid gavel för lågkvalificerad arbetskraft borde stämma till eftertanke.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Déjà vu. Det är känslan man får av att följa debatten om arbetskraftsinvandringen. 

Sverige har västvärldens mest generösa regler, ändå handlar rapporteringen nästan uteslutande om ömmande fall.

De missförhållanden som avslöjas - som att människor utnyttjas - avfärdas i regel som olyckliga undantag snarare än som följden av systemfel.

Och den allmänna visdomen verkar vara att all invandring är en ekonomisk vinst för det offentliga.

Det är som ett eko av debatten om asylinvandring före hösten 2015.

Invandring till enkla jobb

Alliansens reform 2008 öppnade för invandring till enkla jobb utan arbetsmarknadsprövning för arbetskraft från länder utanför EU.

Det uttalade syftet med reformen var att locka mer personal till bristyrken. Men migrationsforskaren Henrik Emilsson vid Malmö universitet har tidigare visat att invandringen främst ökade till sektorer där det redan fanns ett överskott av arbetskraft. Plötsligt fick Sverige invandring till yrken som tidningsutdelare, personliga assistenter och snabbmatspersonal.

Reformen har också haft andra negativa effekter, visar Emilsson och Nahikari Irastorza i ett nyutkommet paper. Snittlönen för arbetskraftsinvandrare sjönk med 30 procent och matchningen på arbetsmarknaden försämrades; andelen som antingen var under- eller överkvalificerade för sina jobb ökade efter 2008.

Reformen försvaras ofta med argument om att arbetsgivare vet bättre än byråkrater vilken personal som behövs. Men det är inte bara företagsekonomiska skäl som styr invandringen. Tidigare forskning lyfter främst fram två skäl till att arbetsgivare rekryterar arbetskraft från länder utanför EU till enkla jobb: etniska nätverk och fusk.

Arbetskraftsinvandring och välfärden

Ett annat vanligt argument är att människor som försörjer sig själva bör få stanna. Men så enkel är inte kalkylen i en välfärdsstat. För att få arbetstillstånd kan det räcka med en månadslön på 13 000 kronor. Summan av de välfärdstjänster jobbinvandrare med låga inkomster mottar riskerar då att bli högre än skatteinbetalningarna, speciellt då de får ta med familjen och sysselsättningen bland medföljande vuxna är låg.

Om man liknar välfärdssystemet vid ett försäkringsbolag innebar alliansens reform att kunder med hög risk plötsligt fick rätt att teckna försäkring, samtidigt som högbetalande kunder med låg risk fick sämre villkor. En bieffekt av reformen blev nämligen att reglerna för kvalificerad arbetskraft försämrades.

Sedan 2008 har regler och tillsyn skärpts i ett par omgångar för att försvåra skenanställningar och bedrägerier. Det har i viss mån förbättrat utfallet på arbetsmarknaden. Men samtidigt har regeländringarna gjort det än mindre attraktivt för högutbildad arbetskraft att söka sig till Sverige.

Efter snart elva år är det därför hög tid att regeringen förutsättningslöst ser över arbetskraftsinvandringen och framför allt formulerar vilka mål den vill uppnå med politiken. 

Men tyvärr innebär regeringens samarbete med Centerpartiet och Liberalerna locket på i frågan. Dagens regler ska ”värnas”, heter det i januariöverenskommelsen, även om vissa förbättringar för kvalificerad arbetskraft verkar vara på gång. 

Rut-avdraget ger få flyktingar jobb

Även andra heliga kor borde ifrågasättas. Rut-avdraget har delvis sålts in som en integrationsåtgärd. Men i veckan visade nationalekonomen Johanna Rickne i en ny SNS-studie att relativt få kvinnor i rut-företag har flyktingbakgrund. Andelen är faktiskt betydligt högre i traditionella städbolag utan subventioner. Däremot är kvinnor från andra EU-länder överrepresenterade i rut-branschen.

Det försämrar förstås kalkylen. Det är en sak om kvinnor i Sverige lämnar bidragsberoende genom rut-jobb, och en helt annan om skattesubventioner leder till ökad invandring från EU till lågbetalda jobb i Sverige. Då riskerar skattebetalarna att få stå både för kostnaden för avdraget och för välfärdstjänster för dem som flyttar hit. 

SNS-studien behöver inte vara ett grundskott mot rut-avdraget. Det har andra förtjänster, som att det har förändrat synen på svartarbete och att högproduktiva personer kan lönearbeta mer. Men resultaten borde beaktas innan man tar nya steg.

Januarigänget väljer dock att storma vidare. Den här mandatperioden ska taket för rut tredubblas och dessutom ska avdraget utvidgas till att gälla även tvätt-, flytt-, hämt- och trygghetstjänster. 

När reglerna för asylinvandring har stramats åt med hänvisning till kostnader och påfrestningar på välfärden framstår det som både ologiskt och naivt att regeringen och dess samarbetspartier fortsätter att driva en politik för arbetskraftsinvandring som kan förvärra samma problem.

Att vi är ensamma om den politiken i hela västvärlden borde stämma till eftertanke.

Januarigängets reformer är inte vad landsbygden behöver. Nationalekonomen Charlotta Mellander förklarar varför.