Patrik Kronqvist
Värdpappan Bernard kör rattfull och pekar stolt ut sina älskarinnor i byn. Vännerna till familjen ger sin fyraåring hårda örfilar. Och det enda de ständigt grälande fransmännen tycks vara överens om är Frankrikes storhet och hur förfärliga amerikaner är.
I den nya boken ”Frankrike – en hatkärlekshistoria” är Fredrik Segerfeldt inte rädd för att använda de breda penslarna. Med utgångspunkt i ett utbytesår i Champagne i slutet på 1980-talet målar Segerfeldt sin bild av ett land och en kultur som han både uppskattar och irriterar sig på. ”Svenska pojkar får aldrig kyssa franska flickor” är en typisk kapitelrubrik.
Men han fastnar inte i karikatyrerna, han tar spjärn mot dem för att beskriva karaktärsdrag i den franska kulturen som är svårförståeliga för svenskar. Som skepsisen till alla former av liberalism, det djupt rotade klassamhället och byråkraternas höga status.
Generaliseringarna funkar. Efter att ha läst boken känner man sig klokare om fransk kultur. Om jag hade kunnat läsa den inför mitt eget utbytesår i landet för tjugo år sedan skulle jag säkert ha kunnat undvika flera pinsamma förvecklingar.
Därför är jag glad över att en annan bok i stället försöker glänta på dörren till den svenska kulturen. De kulturkrockar som exempelvis syrier erfar i Sverige är ju något helt annat än de som gymnasieelever upplever när de flyttar tillfälligt inom EU.
Mustafa Panshiris ”7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land” riktar sig till såväl nyanlända invandrare som de svenskar som ska möta dem.
Där Segerfeldt i princip skäller ut fransmännen och vill omvända dem till den sanna marknadsliberalismen är Mustafa Panshiri mer pragmatisk. Han försöker inte tvinga nyanlända att anpassa sig till de informella koderna i Sverige, men han vill att alla åtminstone ska förstå dem.
Mustafa Panshiris nästa bok får gärna bli en roast av den afghanska kulturen.
Därför skriver han att svenskarna förmodligen inte kommer att tillrättavisa dig om du skryter, men att att de efteråt lär vilja undvika dig. Han tipsar om att det svårförståeliga ordet ”nja” kan vara ett effektivt sätt att undvika att bryta mot konsensus. Och han förklarar varför du absolut inte bör sätta dig bredvid en svensk på en i övrigt tom buss.
Bristen på ängslighet i de två böckerna känns befriande. Den som i dag försöker beskriva skillnader mellan kulturer löper ju annars en överhängande risk att betraktas som främlingsfientlig.
Men det är också typiskt att det är den svenska och franska kulturen som dissekeras. Ingen kan anklagas för att ”sparka nedåt” när det är västerländska majoritetskulturer som ligger på operationsbordet. Om Fredrik Segerfeldt hade skrivit på samma uppkäftiga sätt om säg marockansk kultur skulle han säkert ha blivit utmålad som kulturrasist.
Det ödet har tidigare drabbat betydligt mer nyanserade böcker. När Per Brinkemo för sju år sedan släppte den lysande boken ”Mellan Klan och stat – om somalier i Sverige” avfärdades den snabbt som rasistisk och kolonial.
Ändå är det just fler sådana böcker som behövs i invandrarlandet Sverige. När en femtedel av befolkningen är född utomlands behöver vi inte bara ha ett hum om vad som är typiskt franskt eller svenskt utan också vad som är typiskt kurdiskt, somaliskt och syriskt.
Sverige skulle må bra av fler kärleksfulla generaliseringar.
Mustafa Panshiris nästa bok får gärna bli en roast av den afghanska kulturen.