Patrik Kronqvist
Under våren och sommaren har en lång rad kvinnor vittnat om hur fundamentalister i förorten försöker bestämma hur andra människor ska leva sina liv.
Deras modiga texter har gett mig hopp. Kanske skulle vi ändå kunna undvika misstaget från hedersvåldsdebatten, där allvarliga problem sopades under mattan av rädsla för att främlingsfientliga krafter skulle gynnas.
Efter att Vänsterpartiets ledning på måndagen gav sig in i debatten är jag dock betydligt mer pessimistisk om den saken (Aftonbladet 6/7).
"Att peka ut förorten ökar bara splittringen", slog partisekreteraren Aron Etzler fast, tillsammans med de feministiska och migrationspolitiska talespersonerna Rossana Dinamarca och Christina Höj Larsen.
Vänsterpartisterna är fega nog att inte skriva ut namnen på dem de kritiserar. Men alla som följt debatten vet vilka vänsterfeminister som nu uppmanas att tala med små bokstäver om förtrycket i sin närmiljö.
Det är Zeliha Dagli i Husby som borde sluta gnälla över att hon inte vågar gå i kortbyxor till kolonilotten.
Det är Nalin Pekgul i Tensta som ska hålla tyst när kvinnor hånas för att de inte fastar under ramadan.
Och det är Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för V (!) och boende i Skärholmen, som borde sluta protestera över att fundamentalister kräver att unga kvinnor beslöjar sig.
Vänsterpartisterna är också fega nog att inte direkt bemöta kvinnornas berättelser. I stället ger de sig på en halmgubbe.
"[Vi är inte] beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten", skriver de.
Som om kvinnorna påstått att de enda svenska jämställdhetsproblemen finns i förorten och beror på fundamentalistiska muslimer. Eller som om deras egna upplevelser kan avfärdas som rykten.
I verkligheten är det naturligtvis så att det finns jämställdhetsproblem i hela Sverige. Men våld i nära relationer, ojämställd vård och småflickor som trakasseras för att de inte bär slöja är problem som kräver olika åtgärder. Och det måste vara okej att kritisera fundamentalistiskt förtryck utan att samtidigt uppmärksamma den orättvisa fördelningen av träningstider inom fotbollen.
Vänstern brukar raljera över borgare som ser skattesänkningar som lösningen på allt. Men Vänsterpartiet har också ett universalmedel som de tror fungerar mot alla fläckar.
"Historiskt har vi sett att det bara finns ett enda motmedel [mot kvinnoförtryck och homofobi]: Ökad jämlikhet och rättvisa", skriver de. Vilket, om V har rätt, alltså skulle betyda att homofobin var ett mindre problem 1980 - svensk jämlikhets guldår - än vad det är i dag.
Vänsterpartisterna drar dock resonemanget längre än så. Grundproblemet är egentligen inte fundamentalisternas försök att kontrollera andra människors liv. Det är blott ett symptom på att högern privatiserat förskolor och infört vårdvalssystem. Egentligen faller alltså allt tillbaka på... vinst i välfärden.
Vänsterpartisterna skulle nästan vara komiska i sina försök att pressa in verkligheten i sina teorier – om det inte vore för att det är utsatta kvinnor som de offrar längs vägen.
Läs också:
Tala ur skägget om förortsförtrycket, Sjöstedt