Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Inför cykeln blir kloka borgare sura sossar

Cykling borde vara en självklar borgerlig frihetsfråga. Tyvärr är den inte det.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Som ny ledarskribent förvånades jag ofta över de häftiga reaktioner jag fick från delar av borgerligheten när jag skrev om trafikpolitik. När jag argumenterade för att alla de miljarder som gick till Förbifart Stockholm skulle göra större nytta om de satsades på tunnelbana anklagades jag för att förorda "social ingenjörskonst".

Det tog talat lång tid innan jag förstod att reaktionen handlade om ideologi. "Med kollektivtrafiken tvingas du åka från ett ställe du inte valt, vid en tidpunkt som politiker har bestämt, med människor du inte känner, till en plats dit du inte ska", som en kritiker uttryckte saken.

Det ligger onekligen något i det resonemanget. Det märkliga var bara att jag fick sura kommentarer från samma håll även när jag propagerade för bredare cykelbanor. Och den motviljan kan knappast förklaras ideologiskt.

För i staden ger cykeln all den frihet som borgare uppskattar med bilen – och lite till.

Du kan cykla från dörr till dörr utan att leta efter en p-plats. Trampa förbi bilköerna och gena genom parker. Du slipper körkort, trängselskatt och bilbesiktning. Du kan till och med dricka sprit innan du hojar hem utan hjälm.


Men många borgerliga politiker verkar ha gjort det till en hjärtefråga att motverka ökad cykling. Mikael Söderlund, M, trafikborgarråd i Stockholm fram till 2008, satsade mycket politisk prestige på att bygga bort cykelbanor.

Hans partikollega John Roslund i Malmö föreslog häromåret rentav att staden borde sluta snöröja cykelbanorna så att folk inte skulle uppmuntras att trampa till jobbet vintertid.

Visst görs det insatser för cykling även i
 borgerligt styrda kommuner. Men när den nya rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden nu vill 
göra en större cykelsatsning kritiseras man av M.

Vad beror denna motvilja på? Då borgerligheten inte borde vara ideologisk motståndare till den frihet som cykeln ger, misstänker jag att det handlar om identitet och ren okunskap.


För många borgerliga politiker tycks cyklisterna helt enkelt vara "dom" – inte "vi". Man tror att en cyklist är en miljöpartist med blommor i håret, snarare än en stressad mellanchef som cyklar för att hinna i tid till dagishämtningen. Allt för många borgerliga politiker har helt enkelt inte fattat att det är deras kärnväljare som trängs i trånga cykelfält.

Så i stället för att värna cyklisternas frihet försöker borgerliga politiker inskränka den. Häromåret tänkte ett moderat borgarråd i Stockholm högt om att cyklarna borde ha registreringsskyltar. Inför cykeln blir kloka borgare plötsligt sura sossar.

Borgerliga politiker tycks också sitta fast i ett paradigm där mer bilåkning alltid är lika med ökad tillväxt. De inser inte att samhället kan spara miljardbelopp om fler människor trampar till arbetet. Eller att vinsterna för den lokala ekonomin skulle vara stora om invånarna la mindre pengar på importerad bensin och mer på restauranger och nöjen.

Om inte annat borde borgerligheten ändra politik för sin egen skull. I en tid när fler flyttar till städerna och människor tar körkort allt senare är det inte en speciellt smart strategi att skänka bort cykelfrågan till politiska motståndare.


En längre version av texten har tidigare publicerats i Liberal Debatt 6/15.


Följ Expressen ledare på Facebook för tips om fler ledare