Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Frihandelsvänner får inte blunda för hotet från Kina

Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN

Sverige behöver försvara sig mot Kinas cyniska påverkansförsök. Det hotar varken demokratin eller världsfreden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sedan 1997 har Hollywood inte lanserat en enda storfilm med en kinesisk skurk. I ”Red Dawn” från 2012 ersattes de onda kineserna rentav med nordkoreaner vid klippbordet. 

Att det inte längre är kineser som klappar vita angorakatter och puttar ned fiender i hajakvarier är måhända ett lågt konstnärligt pris att betala för att släppas in på Kinas lukrativa biografmarknad. Men inflytandet från regimen i Peking tar inte stopp där.

I slutet av 1990-talet producerades fortfarande kritiska storfilmer i USA om kinesiska övergrepp – som ”Kundun” och ”Sju år i Tibet”. Disneys vd har sedan dess bett om ursäkt för den förstnämnda filmen, medan regissören till den andra samarbetar med kommunistregimen. I dag vore det helt otänkbart att Hollywood skulle producera spelfilmer om arbetslägren i Xinjiang.

När frågan om handel med Kina debatteras brukar tyngdpunkten ligga på hur varuflödet påverkar mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturen. Men numera är det snarare Kinas växande ekonomiska makt som hotar yttrandefriheten i väst, påpekade jag i en ledarkrönika i förra veckan.

Hollywoods krumbukter för Peking är det mest omskrivna exemplet. Men det finns tyvärr många fler: Företag som uppmanar sina anställda att hålla tyst om känsliga ämnen som Taiwan och Hongkong. Sponsorer som pressar filmfestivaler och teaterscener att stryka dissidenter från programmen. Mediebolag som tonar ned kritiska reportage om president Xi Jinping.

Min modesta slutsats i krönikan var därför att det är bra för demokratin om det finns bokförlag, filmstudior, tidningar och tv-stationer som inte har några affärsintressen i Kina att ta hänsyn till. 

Det är faktiskt helt obegripligt att Sverige struntade i den frågan.

Om denna min huvudpoäng har ledarskribenten Mattias Svensson mycket lite att säga när han replikerar i Svenska Dagbladet.

Svensson skriver att den svenska regeringen måste stå upp för mänskliga rättigheter. Där är vi eniga: det är viktigt att utrikesminister Ann Linde tar avstånd från den kinesiska ambassadörens hot mot Expressen-medarbetaren Jojje Olsson. Men det är faktiskt ännu viktigare att det finns tidningar som vågar publicera honom.

Mattias Svensson menar dock att det är privata företags ensak om de viker sig för den kinesiska regimen. Det verkligt viktiga är att västerländska demokratier fortsätter att skilja på stat och ekonomi.

Andra debattörer har i dagarna poängterat att global handel främjar fred. Jag håller med. Det finns goda skäl för svenska företag att handla med i princip alla länder. Att containerfartygen inte har förvandlat Kina till en folkpartistisk mönsterregim är inget skäl att blockera dem.

Däremot måste Sverige förhålla sig till att Kina är en totalitär stat som cyniskt använder alla verktyg i lådan för att uppnå sina utrikespolitiska mål, även sådana som brukar anses vara ”out of bounds” för västerländska regeringar – som kultur, forskning, medier och privata företag.

Att kinesiska leverantörer stängs ute från 5G-näten av säkerhetsskäl är ett första tecken på ett svenskt uppvaknande. Men Sverige borde följa andra EU-länder och sätta stopp även för kinesiska uppköp av mediebolag. Det vore att värna åtskillnaden mellan stat och ekonomi på riktigt.

För regeringens protester när kinesiska företrädare hotar svenska journalister är inte mycket värda om den samtidigt tillåter Kina att köpa upp deras arbetsplatser.

Det är faktiskt helt obegripligt att Sverige struntade i den frågan i EU:s nya handelsavtal med Kina.