Patrik Kronqvist
Ska man vara generös var det gamla friåret rätt intuitivt. En arbetslös och en arbetstagare bytte rakt av med varandra. Den ena fick ett jobb, den andra en ersättning som knappt motsvarade a-kassan.
Men Miljöpartiets reform klarade aldrig mötet med verkligheten. Förhoppningarna om att långtidsarbetslösa skulle få jobb, och att friårslediga skulle få ork att streta på några extra år på jobbet, infriades aldrig.
Utvärderingar av friåret - som var i kraft mellan 2005 och 2007 - visade snarare att de lediga gick i pension i förtid, och att de som ersatt dem redan stod nära arbetsmarknaden. Alltihopa kostade dessutom nära två miljarder kronor per år.
Friåret blir utvecklingstid
Trots fiaskot har miljöpartisterna aldrig riktigt kunnat glömma sin favoritreform. Tio år efter att friåret skrotades lät den rödgröna regeringen utreda det på nytt - denna gång under namnet "alterneringsår". Isabella Lövins uttalade förhoppning var att det skulle minska stressen och ge arbetslösa chansen till jobb.
För knappt ett år sedan konstaterade utredaren dock att reformen inte skulle vara bra mot någotdera. Men han hade ju fått i uppdrag att ta fram ett förslag. Friåret var nu en åtgärd i akut behov av ett samhällsproblem.
Lösningen blev att lansera friåret som ett verktyg för kompetensutveckling. Därmed fick reformen sitt tredje namn: "utvecklingsledighet".
Denna gång ska folk inte få slappa efter eget huvud. Deltagarna måste studera, prova ett annat jobb eller driva eget företag.
Spontant rimmar det lite bättre med arbetslinjen. Nackdelen är att det kräver en enorm administration. Att dela ut nio miljarder kronor ersättning beräknas kosta nästan 1,7 miljarder. Samtidigt som Arbetsförmedlingen har varslat 4 500 anställda om uppsägning, förväntas myndigheten bygga upp en helt ny apparat för att kontrollera de särskilda ledighetsplaner som ska upprättas. Enligt förslaget ska tjänstemännen även verka för att deltagarna ska “bryta könsmönster”.
Trots den omfattande byråkratin ska dock inga egentliga resultatkrav ställas på dem som väljer att studera. I praktiken innebär förslaget således att staten ska införa ett parallellt, mer generöst, studiemedelssystem, där man inte behöver klara tentorna för att få pengar.
Miljöpartiet drev igenom friåret
Till saken hör också att det finns få utbildningar som är avpassade för de tre till tolv månader som ledigheten är tänkt att vara. Men det är inga problem, tycker utredaren, utbildningsanordnarna får helt enkelt anpassa sig. Friåret ska vara den sol som allt annat snurrar kring.
De flesta remissinstanser var föga förvånande skoningslösa. Såväl arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och SKL som fackförbunden i LO, TCO och Saco sågade exempelvis utvecklingsledigheten.
Normalt borde det ha inneburit dödsstöten för förslaget, rödgröna regeringar brukar värna extra om arbetsmarknadens parter. Men när överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna presenterades i januari fanns det ändå med under punkt 14. Nu under sitt fjärde namn: "utvecklingstid".
Likt en hjärndöd zombie som vägrar att dö stapplar friåret fram mot ett återinförande redan i nästa års budget.
För skattebetalarna finns ingenstans att fly.
Läs också:
Klockan klämtar för Stefan Löfven
I spelaren nedan: Årets svensk, skolexperten Hamid Zafar, intervjuas om hur man får bukt med skolstöket i Ledarsnack.