Patrik Kronqvist
Det tog bara tre dagar att knacka ihop sajten för den 25-åriga programmeraren Guillaume Rozier. Den 1 april lanserades Vitemadose – en sida som samlar information om lediga vaccinationstider från en rad olika plattformar i Frankrike.
Succén blev omedelbar. Hittills har över nio miljoner fransmän använt tjänsten. Den franska motsvarigheten till 1177 använder självt data från Vitemadose och initiativet har hyllats av Frankrikes president Emmanuel Macron.
Nyligen belönades också Guillaume Rozier med Nationalmeritorden för sin insats – trots att det i vanliga fall krävs minst tio års tjänstgöring för att komma i fråga för utmärkelsen.
Vitemadose baseras på öppen källkod, vilket gör det lätt att sprida idén över världen. I Sverige startade Pierre Mesure snabbt systersajten Jagvillhavaccin.nu – som också blivit populär. I flera regioner har man tidigare nämligen behövt gå in på en rad olika sajter för att se vilka tider som är lediga.
I Sverige blev dock mottagandet från myndigheterna svalare än i Frankrike – trots att sajten kunde hjälpa till att lätta trycket på de egna servrarna.
Västra Götaland såg visserligen aktivt till att sajten fick tillgång till data om lediga vaccinationstider. Flera andra regioner bad däremot Mesure att plocka ned informationen, vilket han också gjorde. En del av har sedan dess valt att åter dela data, men fortfarande kan sajten bara visa information från omkring 20 procent av alla plattformar.
Det är faktiskt obegripligt att Sverige har en mer negativ attityd till spontana medborgarinitiativ än det centralistiska Frankrike.
Tyvärr är regionernas agerande symptomatiskt för den syn som finns på öppen data i Sverige.
Självbilden är att vi är ett framstående IT-land – och det stämmer fortfarande på den privata sidan. När det gäller IT-användning i offentlig sektor har Sverige däremot halkat efter. När EU-kommissionen i fjol rankade de digitala förvaltningarna i Europa hamnade Sverige blott på plats 14 av 36.
Många svenska myndigheter dras med föråldrade IT-system som inte bara leder till ökade kostnader utan även till att medborgare drabbas av felaktiga myndighetsbeslut – som när Kronofogdens system fortsatte att mäta ut lön från medborgare även efter att skulden var återbetald.
Listan över havererade offentliga upphandlingar av datasystem börjar också bli plågsamt lång. Ett riktigt skräckexempel är Skolplattformen, som kostat Stockholms stad över en miljard kronor, men trots det lider av sådana säkerhetsbrister att utbildningsnämnden tvingats betala fyra miljoner kronor i vite.
”Man har betalt för en rymdstation, men fått ett utedass”, som IT-säkerhetspodden kärnfullt sammanfattat projektet.
Man hade kunnat tro att staden i det läget åtminstone tacksamt skulle ta emot hjälp från de IT-kunniga föräldrar som vill utveckla en bättre tjänst. Men den grupp som bygger appen Öppna Skolplattformen – som visar ut samma information, men på ett begripligt och intuitivt sätt – har i stället polisanmälts av staden.
Det är en sorglig inställning som sätter käppar i hjulet för innovationer. Eller som Guillaume Rozier har uttryckt saken:
”Man kan bara föreställa sig vad öppen data kan ge upphov till, inte bara i hälsofrågor globalt, utan i hela ekonomin, transporterna och klimatfrågan.”
Det är faktiskt obegripligt att Sverige har en mer negativ attityd till spontana medborgarinitiativ än det centralistiska Frankrike.